Det har blivit populärt med klassisk arkitektur, bland politiker och en del av allmänheten. Åter tycks många människor rygga tillbaka inför modernitetens brutala sidor. Våra städer förändras. Det förtätas, stadsrummen mörknar av betong och tegel – och även de arbetsplatser och bostäder som befinner sig kring dem. Höga hus med tvivelaktig uppsyn poppar upp som svampar ur jorden.
Och både ritande och produktion verkar vara gjord av någon som inte har tid att ta uppgiften på allvar, i synnerhet den viktiga material- och detaljnivån blir lidande, tyvärr en svensk paradgren sen många decennier. Byggföretagen bygger förstås men tycks också ha ritat husen. Och det är inte långt från sanningen givet det stora inflytande över byggandet de tillskansat sig, med politikens goda minne. Omsorgen lyser med sin frånvaro. Ingen tycks ha brytt sig mer än om själva affären. Så kan vi inte ha det!
Jag hör visserligen till dem som inte tror att stilen är problemet. Våra stadsdelar är olika och måste hanteras därefter. Slutna kvarter och sadeltak passar ibland men inte överallt. Och historiska förebilder bör inte kopieras men kan vara utmärkta inspirationskällor till ett samtida byggande, om de visat sig vara framgångsrika. Empiri! Men jag vill helt kort försöka reda ut vad en arkitektur präglad av tiden före modernismen skulle kunna vara i dag, samt kanske bringa lite klarhet i begreppen.
Sist men verkligen inte minst: huset ger en känsla av kontinuitet och omsorg
Inom det klassiska stadsbyggandet är det gårdar och gator som gäller, i centrala lägen helt slutna kvarter, i mer perifera finns dock ett inslag av öppenhet så att grönskan på gårdarna kan skymtas. Gator och torg har tydliga gränser och därmed en glasklar offentlig karaktär: också besökaren är välkommen. Rutnätet är vanligt i Sverige, men även medeltidsinspirerade varierande stadsrum kan inspirera, som i Lilienbergs planer här i Göteborg. Graden av exploatering är flexibel beroende på läget i staden. Skalan är måttfull, dagsljuset rikligt, hushöjder inom kvarteren snarlika. De enskilda byggnaderna är både välgestaltade och välbyggda men pockar inte på uppmärksamhet – de är inga solister utan medlemmar i en kör. Variationen mellan byggnader är liten. Helheten råder.
Ett klassiskt hus har en tydlig och enkel byggnadsvolym – och är därmed resurssnålt både i produktion och förvaltning, en stark poäng också för samtiden. Fasaden är utformad som ett skyddande hölje, en effektiv men välbalanserad gräns mellan det privata därinne och det offentliga utanför. Fönster har därmed rimliga storlekar och sitter i en regelbunden ordning i både höjd- och längsled. Lugnt och sansat. Harmoniska proportioner och diskreta eleganta detaljer. Byggnaden står stadigt på marken och har ofta ett mot fasaden i övrigt avvikande avslut mot himlen, som en fris eller en takfot. Sist men verkligen inte minst: huset ger en känsla av kontinuitet och omsorg. Materialen är beprövade och sammansatta till en stabil teknisk och visuell helhet. Det är ordentligt utfört av kunnigt yrkesfolk, både på ritbord och bygge. Hög kvalitet.
Man kan förstås även ta en promenad i Kungsladugård eller Nedre Johanneberg. Internationell toppklass!
Om nu politiken vill se fler klassiska projekt ta form, är det alltså välkommet, inte som allenarådande princip – dogmatism fick vi nog av under modernismen – men som en framgångsrik möjlighet. Då är omprövning på sin plats, inte minst hos politiken själv. Byggsektorn med sina självmedvetna exploatörer behöver tuktas (som all kapitalism i ett civiliserat samhälle). Krav på kvalitet, och det utrymme den kräver under ritande och produktion, måste införas. Det är förvisso en utmaning för folkvalda och tjänstemän men inte värre än att det finns samtida förebilder i våra europeiska grannländer att dra lärdom av. Och man kan förstås även ta en promenad i Kungsladugård eller Nedre Johanneberg. Internationell toppklass!
Jag vill tolka ropen på klassisk stil som en berättigad uppmaning till besinning och förankring inom arkitekturen, bort från bufflig överexploatering, slit och släng och ytligt underhållande gester. Men ska det bli verklighet behöver politiken ta del av en fördjupad diskussion om kvalitet och kontinuitet, lära av goda exempel och våga göra bruk av den makt de har.
Mikael Ekegren är arkitekt och lektor på Chalmers
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Rädda Shellmacken på Fjällgatan
LÄS MER:Shellmacken i Majorna skulle rivas – sex år senare står den kvar
LÄS MER:M-kravet: Gå vidare med byggplanerna för Shelltomten i Majorna
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
