Med döden nära inpå

Han kommer ut från toan i Backa Teaters foajé med ett head set på huvudet. Lägger in en portion General innan publiken, kids i 10-12-årsspannet, flyger in som en bisvärm.Det ljusa håret är lockigt, nästan småkrulligt.

– Känn! Jag hade lockigt som barn men visste ju inte vad som skulle växa ut efter cellgifterna.

Vi har knappt hälsat innan vi rotar runt i döden och dess närhet. Han berättar om sin pappa som var nära att dö nyss. Bubblar på bred göteborgska.

Det finns människor som man kan prata död, sjukdom och jävligheter och samtidigt skratta högt tillsammans med utan att samtalet förlorar i värdighet. Kjell Wilhelmsen är en av dem.

Kanske är det för att döden har funnits bredvid honom länge? Han miste tidigt nordnorska släktingar, sin storasyster Tone i lunginflammation för 18 år sedan, en son strax före beräknad förlossning och har själv befunnit sig i gränslandet mellan liv och död under cancerbehandlingens komplikationer.

Kjell Wilhelmsen är less och förbannad på tassande och tabu. På människors rädsla för att våga fråga och komma nära.

Just nu jobbar han som publikvärd några timmar omdagen för att komma igång långsamt, grymt tacksam över att ha en fast anställning i ryggen efter decennier av frilansande, med företagshälsovård och träningsprogram.

Kvällstidningarna har skrivit om ”glädjebesked” och att ”Glenn är frisk”. Kjell Wilhelmsen skrattar och skakar på huvudet, livet är inte svartvitt som på en löpsedel och ”alla vet väl att man inte blir friskförklarad förrän efter fem år?”

Håret är på väg att växa ut. Hur är det med kroppen och själen?

– Jag mår bra och jag mår skit. Äter mediciner och ingår i ett forskningsprogram, vi är så få män som får bröstcancer så det är viktigt. Hormonerna jag äter ger mig vallningar,

illamående och sömnstörningar – som klimakteriet. Jag har slängt allt morfin, vill inte ha det i närheten, äter Alvedon mot smärtorna.

Men du borde vara glad?

– Det är en vanlig missuppfattning att man ska vara lycklig när behandlingen är över. Det är då baksmällan kommer och man fattar vad man varit med om. Just nu är det bra. Men jag vet att när som helst kan något ske.

Han har lärt sig att ”just nu” är ett bra förhållningssätt.

– Man är alltid rädd efteråt. Allt annat är bullshit.

Svärmen med surrande ung publik har gått in för att se pjäsen Fursten. Den tillfällige publikvärden Kjell Wilhelmsen har snicksnackat, visat var toaletterna finns, släppt in barnen och nu stängt av scenteknikernas röster i head setet.

Publiken kände inte igen honom. För unga. Men han kan inte gå på en av sina långa promenader utan att folk över 25 hojtar ”gött att se dig Glenn”.

Riksgenombrottet kom sent. Först smygande med rollen som kocken Klasse i SVT:s Saltön, men det var med 30 grader i februari som han blev Glenn.

Kjell Wilhelmsen har jobbat som skådespelare sedantidigt 1990-tal år men konstaterar krasst att du kan ha huvudroller i Göteborg utan att någon i Stockholm vet vem du är.

Han är tacksam över att det tog tid. Vet inte hur han skulle klarat av det vid 25 års ålder, kanske spårat ur? Han är påtagligt nöjd med beskrivningen ”folkkär” – för en rollkaraktär han trodde att alla skulle hata. Nomineringen till Kristallen (årets manliga huvudroll) i september satt fint. Men en annan Kjell, med efternamn Bergqvist – som han spelat med i Springfloden – tog hem priset. Kjell Wilhelmsen hymlar inte med att han hade förberett ett tacktal. Är trött på att det anses fult att kredda sig själv:

– Det priset skulle jag haft.

I första manuset till 30 grader i februari stod det att Glenn skulle vara ”fet, ful och oskuld”. En ensam man som åker till Thailand för att hitta kärlek.Att göra honom till endimensionellt svin hade varit enkelt. Varför omfamnade publiken honom?

– Han är förfärlig på många sätt, får utbrott och man undrar varför Oh vill vara med honom. Han är rädd, han gör fel. Utmaningen var att visa en god man som går till jobbet varje dag men kommer hem ensam. Han är destruktiv, naiv i kärlek och van att bli ratad och gå på smäll efter smäll, säger Kjell Wilhelmsen som tror att det handlar om igenkänning i stället för tycka-synd-om.

– Det går en Glenn bredvid dig. Glenn sitter på bussen,på puben, varenda karaktär i en Roy Andersson-film är en Glenn. Jag har en Glenn i mitt trapphus och jag är uppväxt med Glennar.

Han frustar. Har kvar nästan varenda fördom mot sviniga, svenska gubbar som hämtar fruar som behandlas illa. Mår illa när de kommer fram och vill dunka rygg på ett machoaktigt hö-hö-hö-vis. Men han har även fått brev från män i lyckliga äktenskap som uttrycker djup tacksamhet över att han visat att det finns äkta kärlek bortom stereotyperna.SVT ville först inte ha Kjell i rollen.

– Jag var inte tillräckligt känd, men regissören och produktionsbolaget satte hårt mot hårt.

Provfilmningarna hade varit konstiga men gått klockrent: Kjell instängd i ett rum, sittandes i en solstol förklarandes på kackig engelska vad en bergvärmeinstallatör är.

Privat kom även erbjudandet om ett halvårs inspelning långt borta lägligt. Han och dåvarande sambon hade året innan förlorat sonen Valdemar, som dog i magen några veckor före förlossningen. Här fanns möjlighet till andrum och nystart. Familjen följde med till Thailand. En veckaefter att inspelningarna av den första säsongen av serien hade börjat insåg de att de var gravida igen.

Tre barn har de (”det är viktigt, det måste du skriva”), sonen kallar de änglabarn och han och exsambon är aktiva i Spädbarnsfonden. Sedan en vecka tillbaka är Kjell Wilhelm-

sen också officiell ambassadör för Cancerfonden.

Vi kastar oss bakåt till 1989, då Backa Teaters första teaterhus ligger i en gammal bultfabrik bakom Backaplan. Kjell Wilhelmsen har just sett sitt livs första ”riktiga” pjäs, En midsommarnattsdröm, och hänger kvar på premiärkvällens efterfest. Efter en stund smiter han in i den tomma teaterlokalen och sätter sig på det svarta scengolvet och säger högt:

– Här ska jag stå en dag.

Han hittar fortfarande små lappar instuckna i vinylskivsfodral där det står: ”Jag ska bli känd”, ”Jag ska bli ihågkommen”.

– Jag gömde lapparna som peppningar till mig själv, jag hade ju ingen sådan stöttning hemifrån.

Han har inte gått scenskolan. Sökte aldrig. Var för feg. Underdogen från Partille, med ströjobb som målare, skivförsäljare, lagerarbetare i frysen på Triumfglass (”perfekt jobb, en halvtimme i frysen, en halvtimme vila”) hade ingen aning om vad han ville bli. Inte hantverkare, till och med hans pappa rörläggaren sa försiktigt till sonen att hans händighet inte höll måttet.

I Partille spelade man handboll eller höll på med musik. Kjelle var en lovande handbollsspelare i Sävehof men pajade axeln. Och där i tomrummet anmälde hans svågers pappa honom till kvällskurs i teater på TBV. En annan kille på kursen hette Mattias Andersson, idag en av Sveriges mest hyllade dramatiker och konstnärlig ledare på Backa.

De har följt varandra men där Mattias gick den mer formella teatervägen gick Kjell bakvägen som självlärd. Blev ifrågasatt i den lilla skådespelarvärlden, svarade ”nej, jag är begåvad” på frågan om han gått scenskolan.

Det låter oerhört kaxigt, på gränsen till odrägligt, men Kjell Wilhelmsen förklarar det med tävlingsinstinkt (”min bästa vän”) och klassmässigt mindervärdeskomplex. Han kan känna vilsenhet – solklart uppvuxen i arbetarklass, meni dag då?

– Min klassresa har gjort att jag inte är riktigt hemma någonstans. Inte i arbetarklassen och inte i den akademiska världen. Jag kan bli asförbannad på hyperintellektuell kulturelit om de kommer med von oben-attityd och ska berätta hur arbetarklassen är! Jag kan de här människorna, jag har dem i mig.

Mamma och pappa, ett slags nordiska arbetskraftsinvandrare från det nordligaste Norge, bor kvar på tredje våningen i höghuset i Partille, idag renoverat och granne med det stora köpcentrat. Då, på 1960- och 70-talen, bodde de fem personer i en trea ombyggd till fyra. En bra barndom, medskogen bakom husen, lekarna, friheten.

Kjell hittade sin egen värld när föräldrarna letade saker på stans auktionshus. Han köpte in boklådor och började läsa. Gick ut både högstadiet och gymnasiet med bra betyg som han aldrig har använt. Ett par år i Kristianstad i en fri teatergrupp där han också pratade i radio och gav ut en tidning.

Tills Mattias Andersson ringer och frågar om Kjell vill vara med i hans första pjäs, som ska spelas av klasskamraterna på scenskolan. Sedan har det rullat på, med små och stora roller på institutionsteatrarna och i fria grupper, oftast på ettårskontrakt.

– Nu är jag den äldsta, fast anställda skådespelaren på Backa, säger Kjell Wilhelmsen och vi skrattar åt hur snabbt saker vänder och åt att den där grabben som för 27 år sedan satte sig på scengolvet fick rätt.

En värdering har han burit som ett osynligt paket på sin klassresa:

– Gnäll inte. Var glad att du har ett jobb.

Han gnällde inte efter operationer eller under cellgifts- och strålbehandling. Inte inför någon annan.

– Hade jag inte gått igenom Valdemars död så vet jag inte om jag hade klarat det. Jag ville vara ensam. Jag är social men också en ensamvarg. Och jag ville inte visa barnen hur dålig jag var i perioder.

Det höll på att gå riktigt illa vid ett par tillfällen. Kjell Wilhelmsen drabbades av både blodförgiftning och blodpropp under cellgiftsbehandlingen och var nära att stryka med. Men det förstod han inte förrän långt senare.

– Jag fick dödsångest i maj, juni och juli och började dricka, vilket jag inte gjort på länge, för att döva ångesten. Det blev bara värre, den 14 juli slutade jag och nu är jag nykterist.

Tröst under den värsta tiden var – förutom exsambon Ulrika (”hon har varit ett enormt stöd, du måste skriva det”) och barnen – männen i väntrummen och i sjukhussalarna.

Där pratar man på allvar. Och med rå humor:

– Där kan man säga ”sitter du här och hänger läpp” till en man med muncancer. Jag hade män bredvid mig som visste att de bara hade månader kvar, säger han och drar upp

tröjan och visar ärret på höger sida.

Egentligen tvivlade han aldrig. Han skulle överleva. Och har än en gång insett hur långt bort människor vill hålla döden. Alla ”goda råd” de fick efter Valdemars död, om att försöka få ett nytt barn, att barnets död var ”meningen”gör ögonen svarta. Hans egen sjukdom innebar att många människor drog sig undan. Andra klev fram.

– Främst kvinnor, ni vågar fråga. Men också manliga

kolleger, Göran Ragnerstam, Lasse Väringer och Mats Blomgren – han ringde nog fan varje dag – ställde upp.

Han är mån om att nämna var och en vid namn. Att de ska veta. Men vill inte heller lägga skuld på de som försvann.

– En scentekniker kom fram häromdagen och sa att han hade dåligt samvete för att han inte hört av sig. Det var så vackert. Det behövs inte mer än så.

Marie Branner