Medan robotar skjuts mot Lviv och människor dör, tänker jag på krigets lagar. Det finns tre sorters brottskategorier i den internationella humanitära rätten: krigsförbrytelser, folkmord och brott mot mänskligheten. Två av dem, folkmord och brott mot mänskligheten, har sitt ursprung i just Lviv. Och den internationella brottmålsdomstolen i Haag har sedan Rysslands anfallskrig mot Ukraina inleddes utrett misstankar om samtliga tre brottstyper. Hittills har det resulterat i en arresteringsorder mot Putin för krigsförbrytelser.
Sedan Ryssland anföll Ukraina har staden Lviv varit relativt förskonad från de värsta krigshandlingarna. Men Lvivs historia är tätt sammanlänkad med krig, om det talar inte minst dess många namn. Lviv är det officiella namn landet haft sedan Ukrainas självständighet 24 augusti 1991. Det ryska namnet är Lvov och det polska Lwov. I Sverige sa vi länge Lemberg, dess tyska namn. Namnrikedomen hänger ihop med stadens många olika nationella herrar: Kievriket, Polen, den habsburgska monarkin, Österrike, Österrike-Ungern, Ryssland, Sovjet, ja, till och med Sverige under en mycket kort tid 1704. Bara mellan 1914 och 1944 bytte Lviv nationellt styre åtta gånger. Samtidigt utsattes stadens stora judiska befolkning (ungefär en fjärdedel av samtliga cirka 300 000 invånare) för pogromer och sedan för en nästan total utplåning under andra världskriget.
Men Lvivs historia är tätt sammanlänkad med krig, om det talar inte minst dess många namn.
Den brittisk-franska juristen och författaren Philip Sands prisade bok ”Vägen till Nürnberg. En berättelse om familjehemligheter, folkmord och rättvisa” från 2016 handlar bland annat om personerna bakom brottsrubriceringarna folkmord och brott mot mänskligheten: två unga jurister, Raphaël Lemkin och Hersch Lauterpac som i 1920-talets Lviv båda problematiserade delvis samma juridiska dilemma (den nationella suveränitet som gav en nation rätt att ha ihjäl delar av sin befolkning ungefär på samma sätt som en bonde helt fritt kan bestämma sig för att avliva sina höns) men med lite olika svar.
Sedan jag läste den för några år sedan har Lviv haft en särskild plats i mitt medvetande och när bomber nu fälls över staden så kommer det mycket nära. Sands ställer tillsammans med Lem och Lauterpach frågor om skillnaden mellan att som Latuerpach vilja använda den internationella rätten för att skydda individer mot fientliga angrepp på en civilbefolkning och att som Lemkin vilja skydda grupper. I fråga om utplåningen av Lvivs judiska befolkning under 1900-talet framstår folkmord som en rimlig benämning. När ryska robotar rammar civila hyreshus är det, kanske, lättare att tänka brott mot mänskligheten. Det finns också, mitt i mörkret, ett möjligt litet ljus i den senare beteckningen, åtminstone om man ska tro på Lauterpach som starkt influerad av filosofen Martin Buber (som också har rötter i Lviv), förespråkar rubriceringen brott mot mänskligheten före folkmord, för att undvika att ställa grupper mot varandra. Att göra det riskerar nämligen, menar han, att skapa konflikter som vida överlever det enskilda kriget.
Läs mer:
LÄS MER:Recension: ”En ond tid” av Deepti Kapoor
LÄS MER:Recension: ”Vaccinjägaren” av Nils Bergeå och Richard Bergström
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
