Recension: ”Vaccinjägaren” av Nils Bergeå och Richard Bergström

Nils Bergeå och Richard Bergströms bok om världens kamp för att hitta ett vaccin mot covid-19 öppnar för flera olika läsningar. En av dem är viktigare än de andra, menar Ingrid Bosseldal.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Framgångssaga, äventyrshistoria och erinringar. Det går att läsa i den svenska vaccinsamordnaren Richard Bergströms bok ”Vaccinjägaren”, nästan som påminnelser. Allt det där som var ganska nyss men sjunkit undan och är svårt att placera i tiden. De påpälsade fikastunderna mitt i vintern i mammas trädgård, barnens farmor sjuk och isolerad på ett äldreboende i trakterna av Liseberg, studenterna som små filmisar i zoom-rastret i datorn, gemytet (ja, faktiskt) med dottern som i perioder hade distansundervisning och tillsammans med mig inrättade sig i vardagsrummet.

Det går också att läsa den som en framgångssaga. Pojken Richard från Biskopsgården som blev apotekare, statstjänsteman i Läkemedelsverket och så småningom topplobbyist för läkemedelsindustrin. Han som i dag identifierar sig ”nästan mer som europé än svensk” men också med stor tacksamhet, kärlek och respekt minns Sjumilaskolan och barndomens kemilärare (Erling Karlsson och Olof Orrdal) och hur de med gränslös entusiasm respektive kärv barskhet öppnade hans ögon för de kemiska blandningarnas, lösningarnas och möjligheternas förtrollade värld.

ANNONS

Att bli Sveriges vaccinsamordnare innebar att ikläda sig fyra olika hattar, berättar Bergström i bokens förord: nationell vaccinsamordnare, statlig utredare, svensk representant i EU-vaccinsamarbetets styrgrupp och snart också del av den lilla förhandlingsgrupp inom EU som fick uppdraget att i förhandlingar med läkemedelsbolagen säkra medlemsländernas vaccinförsörjning. Det är framför allt från den sista positionen han berättar – och tar läsaren med på vägen från den där första kontaktförfrågan på Linkedin från en rekryterare på Regeringskansliet i maj 2020, via det okonventionella men framgångsrika arbetet inom EU till valet att se uppdraget som (närmast) slutfört hösten 2022.

De trodde inte på vaccin, inte konstigt då, menar Bergström, att de i stället mumlade om flockimmunitet.

Medan jag läser tänker jag på ett radioinslag jag hörde i pandemins början: om hur man ända sedan den brutala aids-epidemin på 80-talet försökt utveckla ett vaccin mot HIV, men inte lyckats. Och ett annat radioinslag: om att virus med tiden blir ”snällare”, eftersom de som dödar sin värd har svårt att sprida sig. Inslaget om misslyckandena med HIV-vaccin var nedslående. Det där om allt snällare virus lite mer hoppfullt, även om jag insåg att allt var på lång sikt. Kanske 50 år.

Med det perspektivet – och kanske vilka andra perspektiv som helst för den delen – är de 7 månader och 9 dagar som gick från det att Pfizer och Biontech startade sina första fas 1-studier till dess de ”brutit koden” och i november 2020 kunde presentera vaccin med 95-procentig skyddseffekt ingenting. Det måste vara något slags rekord, säger Bergström: ”Att tre olika vacciner (Pfizer-Biontechs, Modernas och Astra Zenecas) ungefär samtidigt visade så pass lovande resultat gav en känsla av att jag, Sverige, EU och världen hade dragit högsta vinsten”.

ANNONS

Redan före årsskiftet fick 91-åriga Gun-Britt Johansson i Mjölby den allra första svenska vaccindosen. Hur det gick sen? Jag mindes det som att det rullade på, att vi fick våra första doser, och sedan ytterligare några. I själva verket, påminner Bergström och Bergeå, var det betydligt svajigare. Läkemedelsföretag fick snabbt stora problem att framställa tillräckliga mängder av vaccin vilket fördröjde processen, likaså innebar, sett ur Bergströms ögon, demokratiska regelverk och förbudet mot ministerstyre att en del saker hakade upp sig. Som tur var, fortfarande sett ur Bergströms ögon, gjorde regeringen Löfvén vid den här tidpunkten visst uppror mot Folkhälsomyndigheten och struntade i expertmyndighetens motstånd mot Pfizer och mRNA-tekniken.

På botten av den historien ligger något spännande som har med samtidens övertro på vetenskaplig evidens att göra.

Och därmed är vi kanske framme vid ett möjligt tredje sätt att läsa den här boken: som en lågmäld men svidande sågning av Folkhälsomyndighetens, statsepidemiolog Anders Tegnells och i bakgrunden hans företrädare Johan Gieseckes förhållningssätt till pandemin. De trodde inte på vaccin, inte konstigt då, menar Bergström, att de i stället mumlade om flockimmunitet. De trodde inte på mRNA-vaccin, de såg inte värdet av en tredje vaccindos och… de fick ständigt korrigera sig själva.

På botten av den historien ligger något spännande som har med samtidens övertro på vetenskaplig evidens att göra. Ty den som, likt möjligen vissa företrädare för Folkhälsomyndigheten i vissa skeden av pandemin, sitter stilla i båten eftersom det inte finns evidens för att göra något annat, sitter faktiskt också fast i det förflutna. Evidens handlar nämligen om det förgångna, om vad som har fungerat i en tidigare situation. Inte om vad som kommer att fungera i en framtida situation. Därmed kan evidens aldrig användas som alternativ till handling eller normativa ställningstaganden. Och det tror jag är den viktigaste läsningen av Bergströms och Bergeås bok, även om den huvudsakligen står att läsa mellan raderna.

ANNONS

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: ”Hittebarnet i Kyjiv” av Lars Andersson

LÄS MER:Recension: ”Adoptionerna” av Patrik Lundberg, Josefin Sköld och Alexander Mahmoud

LÄS MER:Recension: ”Hemingwaykvinnan” av Johanna Frändén

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS