Biografi
Andreas Ekström
Två pojkar
Weyler
137 sidor
I en passage i Andreas Ekströms “Två pojkar” beskriver han hur han tappas på 400 gram blod. En återkommande behandling för en av hans sjukdomar, polycysteria vera, som innebär farligt många röda blodkroppar. Under proceduren utbyter Andreas och sjuksköterskan delar av sina livshistorier, men när de skiljs åt skakar de inte ens hand. Han tänker på det efteråt: i vilken annan inramning som helst hade man snarare kramat varandra efter ett så intimt, oväntat möte.
Sådana är ju sjukvårdens särpräglade etikettsregler. Ekström går igenom tyngre behandlingar än den ovannämnda – inte minst en levertransplantation, till följd av den kroniska leverinflammation som i sin tur är en sällsynt komplikation av hans grundsjukdom, tarmsjukdomen Crohns.
Så är det också när Ekströms barndomsvän Henrik dör, 11 år och 11 månader gammal, minus en dag
Sedan barndomen lever han delvis i sjukhusens värld, där man möter människor som är satta att hålla en vid liv, kanske föra in fingrar i ens ändtarm, be en skrubba “könet näst sist, ändan sist”, med Descutan inför operation. På sätt och vis kommer ingen så nära oss som sjukvårdspersonalen. Samtidigt är kontaktens inledning och avslutning lika formella som i en domstol.
Så är det också när Ekströms barndomsvän Henrik dör, 11 år och 11 månader gammal, minus en dag. Personbilen han åker i tillsammans med sin familj krockar med en buss som väjt för tre älgar på den milslånga sträcka på vägen mellan Göteborg och Jönköping som av okänd anledning saknade viltstängsel. I den totaldemolerade bilen ligger familjen: en pappa som redan är död, en mamma och en syster som ska komma att överleva. Och Henrik, som ska dö. Där ligger också morötter, fina, med blasten kvar, från Henriks mormor och morfars land.
I de journaler Ekström begär ut står att man arbetade i en hel timme för att få i gång Henriks hjärta. Sedan står det: “Trots ihärdiga försök får vi ej cirkulationen under kontroll och patienten går ad mortem.”
Uttrycket “gå ad mortem” finns även med i Tom Malmquists “I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv” (2015), om hur hans sambo dör samma dag som deras dotter föds. Det är så otypiskt för vår tid, detta att benämna döden på latin. Man kan uppfatta det som kylig distansering – eller kanske som ett slags vördnad? I alla händelser gungar golvet under existensen när orden beskriver vad som hänt en nybliven mamma, eller en liten pojke.
Bokens tonfall är lätt, nästan kåserande. Det är nog därför den drabbar så hårt
Henrik och Andreas var bästa kompisar. Andreas hade egentligen börjat växa ifrån sin mer introverte vän, men var tillräckligt lojal för att ändå fortsätta spela spel och diskutera Michelle Magorians bok “Godnatt, mister Tom”, som många barn läste på 1980-talet. Pojkarna gillade att kalla varandra “sir” och “sergeant”, med stroppigt, brittiskt uttal. Utseendemässigt var de lika, ser jag på omslagets skolfoton. Glasögonprydda, nördiga, söta. Efter olyckan undrar Andreas hur det gick med Henriks glasögon. Hans mamma säger att de nog gick sönder.
Det är i samband med transplantationen som Andreas Ekström börjar söka efter fakta om Henriks död. Och det är då han inser hur stor kraft han lagt på att hålla sin vän vid liv. Hur Henrik funnits med genom decennierna som en osynlig tvilling.
När ett barn dör är det också en framtid som dör. En berättelse som förblir oskriven. Andreas tjänstgör ibland som borgerlig begravningsförrättare, och under skrivandet av boken inser han att han innerst inne gör det för Henrik. Som om han, genom att högtidlighålla främmande människors förlorade liv, samtidigt högtidlighåller sin väns.
Bokens tonfall är lätt, nästan kåserande. Det är nog därför den drabbar så hårt. Läsaren luras att sänka garden, och så kommer den här och var, när man minst anar det: den vanvettiga sorgen över Henrik. En pojke jag aldrig träffat. En pojke som varit död i nästan 40 år. Jag kommer på mig med att tänka att jag önskar att han fått leva, så att jag hade kunnat träffa honom. Betyder: Andreas Ekström lyckas så väl som det är möjligt i en obeveklig verklighet. Han lyckas göra Henrik levande igen, en stund.
