Det finns många skakande meningar och vändningar i skådespelaren Rikard Wolffs självbiografi Rikitikitavi – en folkhemsberättelse. Den som för mig rör upp mest lyder i all sin enkelhet så här:
”Så nyss allting är. När jag föddes var det tretton år sedan kriget tog slut …”.
Tanken har inte slagit mig. Att den som föddes 1958, eller i mitt fall 1963, i tiden stod alldeles tätt intill alla dem som förintades. Som Rikard Wolffs judiska släktingar, de som hans farmor skrev brev på brev till den svenska utlänningsnämnden för att få hit utan att lyckas. De som istället förvisades och var ute ur historien.
Jo, så nyss allting är.
Och inte bara det i Wolffs bok, utan också annat. Som så snabbt sjunkit undan. 80-talets aidshysteri, till exempel. Tandläkaren med sina plasthandskar och munskydd. Anslagen på dagis och grundskolor – inte de gamla med sina anvisningar om kriget kommer, men nya, om hur den vuxna personalen skulle agera om något litet barn började blöda och behövde ett plåster. Eller Generaldirektören Tony Hagströms ankomst till Televerket. Den nya tiden. Rationaliseringarna. Effektiviteten. Utrensningarna.
När Rikard Wolffs pappa – den prydlige framstegsoptimistiske 50-talsingenjören som underhöll sina barn med familjeutflykter till nybyggda telemaster – förvisades till någon sorts reträttpost på Televerkets centralförvaltning i Farsta i 70-talets övergång till 80-tal, då var jag också där. Jag letar i minnet efter hans ansikte (boken innehåller ett rikt urval fotografier), men nej. Vi rörde oss nog inte i samma korridorer. Kanske han var en av dem som hade rätt att gå på de fina toaletterna på restaurangen med de vita dukarna en trappa ovanför personalmatsalen?
Rikitikitavi (Rikard Wolffs mors smeknamn på yngste sonen), med undertiteln en folkhemsberättelse, är en smärtsamt självutlämnande historia om ett ångestridet barn och en passionerad älskande som slår i svartsjuka, lever på scenen och till sist också förlikas med både sig själv och de idag döda föräldrarna. Berättelsen andas kärlek och försoning, inte minst med modern, denna framgångsrika yrkeskvinna som motvilligt bands till hemmet av yngsta sonens neuroser och en djup lojalitet med mannen. Han som föll ner i depressioner när den nya tiden övergick i något ännu nyare.
I sin egen version är Rikard Wolff betydligt mer skör än i mina bilder, mycket tidigare öppen med sin homosexualitet än jag kan minnas och dessutom överraskande självdestruktiv. Själv ser han sig som den geigermätare på vilket familjens osörjda judiska historia, storebroderns svåra sjukdom och föräldrarnas olyckligt lyckliga äktenskap kommit att ge livslånga utslag. Och jag tänker att vi alla flätar våra livstrådar till något sammanhängande helt, men också äger möjligheten att lösa upp en fläta för att binda en ny.
