Napoleon lär ha sagt att den som vill förstå en man ska se efter hur världen såg ut när han var 20 år gammal. Idé- och lärdomshistorikern Svante Nordin justerar i sin nya bok ”Världsandens partisaner” upp åldern – för att förstå intellektuella i sin tid får de vara 30.
Det placeras huvudpersonerna, de tyska tänkarna Martin Heidegger, Carl Schmitt och Ernst Jünger, i Weimarrepubliken. En kristid som från i synnerhet tysk horisont föreföll apokalyptisk. Det bidrog till att forma trion, som blev motståndare till den liberala demokratin och på olika sätt anslöt till nazismen.
Nordin tar det som språngbräda för en politisk historia – undertiteln är ”Filosoferna, Tredje riket och den liberala demokratin” – som blandar biografi, samhällsskildring och uttolkning av texter. Samt spårar hur och varför alla tre, trots att de återkommande bestraffats för samröret med nazismen, har gjort sådana avtryck i kritiken av den liberala demokratin.
”Bör man överhuvud befatta sig med så farliga tänkare som Heidegger, Schmitt och Jünger? Är inte detta att ta djävulen i båten?”, undrar Nordin och svarar självklart: Han sitter ju redan där.
Vill man förstå konflikter mellan nationellt självbestämmande och internationell rätt, individ kontra folkvilja, massmänniskans modernitet, teknik och konsumism som hot, revanschism och drömmen om kriget och revolutionen som renar världen – då är det med fördel hos Heidegger, Schmitt och Jünger man börjar. ”På frågan om Kristus eller Barabbas svarar parlamentarismen genom att tillsätta en kommission”, skrev Schmitt föraktfullt. Jämför med valfri ”staten ska skötas som ett företag”-populist i dag. Hen skulle måhända inte skulle fånga referensen, men väl andemeningen.
Snart är ”Världsandens partisaner” – ett passande begrepp för tänkare som ogillade ”världsherradömet” som uppstått efter västmakternas seger i andra världskriget – full av mina utropstecken och aha-markeringar. För trion hade väl inte mycket gemensamt filosofiskt, men deras tankar går igen hos så skilda personer som Herbert Marcuse, Hannah Arendt, Jean-Paul Sartre, Michel Foucault, Allan Bloom och Francis Fukuyama. Vill man spåra Aleksander Dugins resonemang om västvärldens nihilism och tanken på det eurasiatiska storrum han delar med Vladimir Putin, då finns det hos Schmitt (GP 11/9/22). Det gäller även för tankegods hos Slavoj Žižek och Chantal Mouffes ”vänsterpopulism”.
Det filosofiska arvet följs genom decennierna med tydlig struktur och exakt språk – för den som gillar akademiker som kan tillgängliggöra idéhistoria men inte backar för ord som ”bornyr” är boken en glädjekälla.
”Här fanns tre tänkare som ville tänka farligt i en farlig tid” får vi veta. Lärde i Lund-sättet att säga ”jag-vill-vara-farlig”-kille, antar jag.
Man ska vara varlig med backspegelsdomar över historien. På avstånd har strömningar och individer på ibland oförtjänta vis smält samman med nazismen. Här händer det att jag studsar till åt andra hållet, för Nordin snabbspolar när det skulle vara på sin plats att tydligt förankra hur tankegods som formades i samma mylla som nazismen också på sin tid kunde innebära legitimering av den. ”Här fanns tre tänkare som ville tänka farligt i en farlig tid” får vi veta. Lärde i Lund-sättet att säga ”jag-vill-vara-farlig”-kille, antar jag. Detta om Heidegger som bekände sig till Führern i sitt rektorstal – en installation där Horst Wessel-sången ljöd till händer höjda i Hitlerhälsning.
Nordin urskuldar knappast filosofen. Men att Heideggers antisemitism var ”en typ av icke-biologisk kulturantisemitism som kan kännas igen från en rad av 1800-talets tyska författare” och ”inte handlade om att vinna regimens gillande” utan om ”den ensamme tänkarens privata tankar” leder bort från det faktum att nazisternas biologiska antisemitism också byggde på kulturantisemitism.
Jag har flera rödmarkeringar, utvecklingar i diskussionen om dessa tänkares nazism och antisemitism. Men om man ska parafrasera Napoleon så behöver vår tid – där det liberala är under extremt tryck, där ett ryskt anfallskrig legitimeras med argument om amerikansk expansion och möter förståelse i Kina liksom i höger och vänsterkretsar – förstå tänkare som har formats i demokratins yngre tidsåldrar och förkastat den.
Och de är inte harmlösa.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Därför ska du bry dig om valresultatet i Slovakien
LÄS MER:En rädd medelklass är demokratins största hot
LÄS MER:Vi har haft egna Donald Trumps hela tiden
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
