Ingrid Bosseldal: Recension: ”Vad mina hundar lärt mig om kärlek” av Ann Heberlein

Det finns något rörande över Ann Heberleins nya bok ”Vad mina hundar lärt mig om kärlek”, något som har med den där vänliga skuggan i utkanten av ett skört liv att göra. Det är som barndomsfantasin – tänk George och Timmy i femböckerna – hunden som finns där och vill vara med dig bara du också vill vara med hunden. Heberlein ger den en välbekant karaktärsteckning: hunden är god, tillitsfull, trofast och förlåtande, den lever i nuet, struntar i hur den mänskliga partnern ser ut eller vad andra tycker om denna. Hunden är en vän i vått och torrt, oreserverat lojal, den skänker värme till kalla liv, stabilitet när världen gungar och eftersom mänsklig lycka inte heter pengar utan samhörighet, är hunden också en biljett till ett lyckligt (eller åtminstone lyckligare) liv.

Ann Heberlein har inte drömt om just hundar sedan barndomen. Tvärtom är den första hunderfarenhet hon beskriver mörk av svartsjuka. Kort efter att hon flyttar hemifrån skaffar föräldrarna en hund, Zeb, och faderns ivriga omsorg om hunden får dottern att minnas all den omsorg och kärlek hon längtat efter som barn men inte fått. Så småningom lägger det sig dock, och svartsjukan övergår i fascination: ”all kärlek som bodde i min pappa, bakom hans karga attityd. Det var som om all kärlek han snålat med hela sitt liv plötsligt bara vällde ut, inte bara över hunden utan också över mig.” Den där förändringen som sker med människan till följd av relationen till hunden, kan sägas vara nästa nivå i Heberleins argumentation: hundar fungerar som vägvisare och gör oss till bättre människor, i alla fall om vi mäter bättre i termer av oegennytta, oförställdhet och autenticitet.

Ann Heberlein har inte drömt om just hundar sedan barndomen. Tvärtom är den första hunderfarenhet hon beskriver mörk av svartsjuka.

Med det sagt är det hög tid för lite salt. Jag är den första att dela Heberleins kärlek till hunden – och till den unika relation mellan hund och människa som vår samevolution bidragit till – men den här texten liksom studsar mellan olika tämligen godtyckligt valda referenser (som sällan återkommer där de skulle kunna ha använts igen och ytterligare fördjupats) och girar förbi nästan varje komplikation. Är alla hundar oreserverat lojala? Lockar alla hundar fram kärlek och det bästa i människan? Att svaret är nej, framgår av flera av Heberleins personliga exempel: bearded collien som bodde sitt första år bortglömd och utstött på en glasveranda och landade rädd och förvirrad hemma hos familjen Heberlein, som inte heller klarade av att ge honom det han behövde, bordercolliesonen som med sin unga virilitet gjorde sin gamla far till ett nervvrak och de människor som – i Heberleins lite nedlåtande version – skaffar sig hundraser de inte klarar av och med ett stort mått av mesighet bara hänger längst ut i kopplet på potentiella mördarmaskiner.

”Klarar man inte av att fostra en dobermann ska man inte ha en dobermann”.

Och därmed står författaren inför det hon flera gånger berör men inte fördjupar: hela diskussionen om vad som bör känneteckna en god relation mellan hund och människa, om vi också ser det ur hundens perspektiv. Bokens titel anger i och för sig att den handlar om vad människan kan lära sig av hunden, men med tanke på den ömsesidighet som frammanas saknar jag mer utvecklade tankegångar kring hunden som subjekt. Människan kan kanske må bra av en hund som likt en tyst skugga alltid finns där. Men hunden? Vad behöver den? Heberlein hoppar från tuva till tuva: vi ska inte uppfostra hundar genom ”bestraffningsbar träning”, vi kan med biologen och vetenskapsteoretikern Donna Haraway bygga relationen mellan människa och hund på ömsesidighet i stället för dominans, att ha en hund är att ta på sig ett ansvar. Och eftersom ansvar är ett relationellt fenomen måste vi svara an på hundens förväntningar och tillit.

Människan kan kanske må bra av en hund som likt en tyst skugga alltid finns där. Men hunden? Vad behöver den?

Allt detta är intressant, särskilt det lite mer utvecklade resonemanget om ansvar, men det behandlas översiktligt och får ett ibland motsägelsefullt innehåll. Flera gånger skriver Heberlein, liksom i förbifarten, att hundar måste fostras. Det ska ske genom beröm och korrigering. Klander fungerar, men vi måste klandra på rätt sätt. Hunden ska inte vara rädd för dig, utan ska vilja göra dig nöjd eftersom den tycker om dig. På detta område finns egentligen en mycket intensiv och intressant diskussion där inte minst det här med korrigering och klander är starkt problematiserat, både i hundträningsvärlden och i vetenskapen, men den rundar Heberlein. ”Den som blir älskad, älskar” konstaterar hon i stället i en av sina lite snusförnuftiga sammanfattningar. Jag är beredd att hålla med, men med en hel del reservationer. Kärlek har, som ju författaren inleder hela boken med att konstatera, många avarter. Och det gäller även relationen mellan människa och hund. Såväl människor som hundar kan bli bättre versioner av sig själva i en god relation. Men motsatsen är lika möjlig.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: ”Vaccinjägaren” av Nils Bergeå och Richard Bergström

LÄS MER:Recension: ”Hittebarnet i Kyjiv” av Lars Andersson

LÄS MER:Recension: ”Adoptionerna” av Patrik Lundberg, Josefin Sköld och Alexander Mahmoud

TEXT

Ingrid Bosseldal

kultur@gp.se