Covid-19-pandemin är över. Under tre års tid sög smittan luften ur mänskligheten, både bildligt och bokstavligt. Och plötsligt är alltihop förbi.
Anders Tegnells bokslut över farsoten var troligen tänkt att vara personligt. I ”Tankar efter en pandemi”, skriven tillsammans med journalisten Fanny Härgestam, skulle Sveriges före detta statsepidemiolog öppna sitt hjärta.
Tegnell tycks dock ha svårt att släppa sin stereotypa byråkratkaraktär. Stundtals blir det nästan komiskt. Han “kan inte säga” hur hans mors för tidiga bortgång påverkade honom “på annat sätt än att jag behövde klara mig själv”. I den nära omgivningen “fanns inte någon särskild som inspirerat mig”. Och “någon längtan efter att göra världen bättre kan jag tyvärr inte säga att jag hade”.
Härgestam har behövt slita det personliga ur honom med hullingförsedda krokar.
Härgestam har behövt slita det personliga ur honom med hullingförsedda krokar.
Till och med bokens omslagsbild är tegnellsk: Epidemiologen poserar oengagerat iklädd en kortärmad skjorta som inte har fått vikvecken utstrukna. Hans fru har köpt den, tänker man. Givet vad läsaren får veta om deras relation är det förmodligen så det ligger till.
Trots ihärdigt motstånd från huvudpersonen får läsaren ta del av Tegnells tankar om att vara den lugna och oberörda makthavaren i en värld som drabbats av panik. Om att stå i centrum i det enda landet som höll huvudet kallt.
Han efterfrågar en ”debrief på samhällsnivå”. Ett offentligt samtal om pandemin, som kan hjälpa oss att bearbeta det oerhörda vi genomlevt och göra oss bättre förberedda inför framtiden. Han har rätt – igen.
Samtalet behöver kanske vara just personligt, eftersom det största med pandemin var den omedelbara upplevelsen av den. Hur skulle en opartisk betraktare kunna fånga känslan av att hela livet ställdes på ända, för planetens alla människor? Skulle det viktiga då verkligen bli sett?
Personligen befann jag mig under de kritiska åren i ett annat land, som inte valde – eller hade möjlighet att välja – samma strategi som Sverige. Där jag bodde stängdes allting ned, i perioder. Utegångsförbud. Förbud att röra sig någonstans utan mask, liksom förbud att ens utomhus samlas i grupper större än tre personer. Förbud mot biltrafik och förbud att lämna staden. Total lockdown.
Det var en plåga, inte minst mentalt. Men framför allt innebar förbud och tvång djupa och konkreta frihetsinskränkningar.
På avstånd chockerades jag över att somliga helt bekymmerslöst ville använda auktoritära maktmedel även i Sverige, trots våra goda förutsättningar att hålla samhället öppet. Över att de tog så lätt på sin och andras frihet.
”vi tog hänsyn till den tradition som finns i Sverige av frivillighet, rekommendationer och eget ansvar”
När jag efter ett år i isolering kunde göra ett kort besök i Sverige tog jag av mig min ansiktsmask. Något nervöst, eftersom det stod en polisbil utanför flygplatsen. Jag var tvungen att påminna mig själv om att det i Sverige var tillåtet att välja bort masken utomhus.
För första gången på vad som kändes som en evighet träffades mitt ansikte av vind och solljus.
Tänk att det är så friheten känns. Och tänk att den så lätt kan berövas oss.
Tegnell återkommer ofta till just friheten i sin bok:
”Hela vår strategi byggde på att få befolkningen att frivilligt följa rekommendationerna”, ”vi tog hänsyn till den tradition som finns i Sverige av frivillighet, rekommendationer och eget ansvar”, ”visst föreslog FHM åtgärder, men det var svenskarna själva som bestämde sig för att på lämpligt sätt anpassa sina liv efter dem”, ”vi tog oss ur krisen tillsammans, trots att ingen tvingade oss till det”, och så vidare.
Givetvis fanns det även fel och brister i strategin. Som exempelvis att Sverige inte lyckades skydda de gamla och sköra.
”Jag hade helt fel”, skriver Tegnell. ”Covid-19 skulle orsaka en katastrofsituation på svenska äldreboenden.”
Tegnell hade kunnat skriva en vad-var-det-jag-sa-bok. Det hade varit både uppfriskande och välförtjänt.
Ett annat exempel är att vi inte gjorde tillräckligt för att nå utrikesfödda med trovärdig och aktuell information. Många i den gruppen höll sig i stället uppdaterade genom att följa nyhetsflödet i sina tidigare hemländer, där både smittspridningen och vården var helt annorlunda än i Sverige.
Men i det stora hela är det i dag uppenbart att vi valde rätt väg. Oavsett hur man mäter hamnar Sverige bland de länder som hade lägst överdödlighet under pandemin.
Tegnell hade kunnat skriva en vad-var-det-jag-sa-bok. Det hade varit både uppfriskande och välförtjänt.
I stället är det en vinnares nästan ointresserade uppgörelse med historien, som något han blivit ombedd att sätta ihop fastän han själv hellre hade gått och påtat i landet hemma på gården.
Karaktäristiskt för Anders Tegnell så som vi känner honom – och inte det minsta personligt.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Anders Tegnell om covid-19-pandemin: ”Kan inte säga att jag ångrar något”
LÄS MER:Agnes Wold har fel – könsbyte strider inte mot vetenskap
LÄS MER:Folkhälsomyndighetens nya pandemiplan – efter coronaviruset
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
