I mars 1998 intervjuades poeten Pär Hansson – född och uppvuxen i Vännäs i Västerbotten – i GP. Hansson var då 28 år, bodde i Masthugget, och skulle just debutera som lyriker med boken ”Ruckel”. Att manuset antagits av ett stort förlag var den viktigaste händelsen i hans liv. Inte ens det faktum att han var nybliven far kunde slå den upplevelsen.
Ett kvarts sekel senare är Pär Hansson etablerad som litteratör, har publicerat sex diktsamlingar, flera översättningar och fått ett antal stipendier och utmärkelser. Dessutom är han lärare på skrivarlinjen vid Gotlands folkhögskola. Som romanförfattare är han dock debutant när han nu ger ut ”Spindelbjörken”. Till en del märks det. Vissa avsnitt känns oförlösta. Men det är kanske avsikten?
Som i tidigare böcker återvänder Hansson till uppväxtens Vännäs. Handlingen utspelas främst under tidigt 1980-tal då huvudpersonen Joel är på väg in i tonåren. Det finns också en ramberättelse av senare datum. Under ett par veckor besöker en författare, den vuxne Joel, barndomshemmet i Västerbotten där hans bror bor kvar. Han reser dit med hustrun Karin och barnen för att umgås med släkten.
Men framförallt är han där för att få bukt med sina tyngande minnen, lyckliga och olyckliga, skriva ner dem för att de ska ta mindre plats. De skrämmer honom, fyller honom med aggressivitet. Bär han på ett mörkt arv, en depressiv arvsmassa?
Lejonparten av boken berättas ur den unge Joels perspektiv. Ofta träffar han Isak, pingstpastorns son. De går i kyrkan och fiskar tillsammans. Men Joel attraheras mer av den något äldre Kim – en farlig grabb som alltid hamnar i slagsmål och har en förmåga, att tvinga Joel att göra saker som han egentligen inte vill men kanske samtidigt längtar efter.
Hansson är en god stilist med känsla för pregnanta bilder, framför allt vad gäller skildringen av barnets värld.
Stundtals präglas berättelsen av ett bedrägligt lugn som snart punkteras av dramatiska, smärtfyllda, och förnedrande scener. En flock får, som han älskar, mejas ner av ett tåg. Ett finger krossas. Joel blir mobbad, tvingas dricka piss ur en flaska på skoltoaletten och blir kallad Joella, Bögkims hora.
Allt detta har satt spår. Men är de outplånliga? Kan Joel inte försöka glömma och gå vidare? Han avslöjar för Karin att skolkompisarna tyckte att han var ”tjejig”, feminin. Den uppfattningen delar hon inte, även om han inte är ”tokmanlig” heller. Någon gång ska han berätta mer för Karin, öppna sig, men allt går inte att berätta.
Romanen är i långa stycken medryckande och stark. Hansson är en god stilist med känsla för pregnanta bilder, framför allt vad gäller skildringen av barnets värld. Den vuxne Joel engagerar mig inte på samma sätt. Jag förstår honom inte. Han är fylld av skam som ibland förvandlas till bottenlös ilska; han skriker och skäller på sin fru, blir därpå rädd och självömkande.
I andra stunder verkar han däremot nöjd: ”Jag har Karin och barnen. Jag har vänner och bekanta som vet vem jag är. Ingen allvarlig sjukdom. Jag fick ge ut mina böcker på ett av landets största bokförlag. Jag är trots allt en människa som har makt över mitt liv, inte alltid lycklig, men å andra sidan har jag aldrig tänkt på lyckan som ett mål i sig.”
Så varför gnäller du, Joel? tänker jag. Varför skäller du på din fru? Har det verkligen med barndomen att göra? Sluta gräv i din barndom. Eller gräv djupare för att nå den verkliga smärtpunkten. Eller släpp det bara. Släpp det och gå vidare.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Kvällens röster” av Natalia Ginzburg
LÄS MER:Recension: ”Elefantupploppet i Skänninge år 1806” av Gunnar Nirstedt
LÄS MER:Recension: ”Lucias sista resa” av Vetle Lid Larssen
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
