Hemlängtan kan vara en stark drivkraft – inte minst i litterära sammanhang. Den italienska författaren Natalia Ginzburg (1916-1991) bodde under några år i början av 1960-talet i London med sin man. Hon vantrivdes. Bara en sån sak som stadens soptunnor: ”Jag tror inte att de i något land i världen är lika stora, gråa, synliga och överfulla som här, och dessutom insvepta i grått dis och tyngda av tröstlös melankoli”, skriver hon i en essä.
Men så kommer hon igång med en roman som utspelar sig i hennes barndoms trakter i ett litet samhälle i Piemonte, inte långt från Turin. Hon fylls av längtan dit, hamnar i ett tillstånd av glädje och stark skaparkraft. Under några få vårveckor 1961 skriver hon ”Kvällens röster”. Den gavs ut på svenska första gången 1965 och finns nu i följsam och uppfinningsrik nyöversättning av Johanna Hedenberg.
Författaren påpekar inledningsvis, som brukligt är, att berättelsens personer är fiktiva. Hon tillägger dock: ”Och jag är ledsen att behöva säga det, eftersom jag har älskat dem som om de vore verkliga.” Denna kärlek till gestalterna smittar av sig, inte för att de alltid är så sympatiska, ej heller nödvändigtvis beundransvärda, originella eller dråpliga. Mest av allt är de vanliga och levande. Jag kan beröra dem, nästan begripa hur de tänker och höra vad de säger.
Ginzburg har en gudabenådad iakttagelseförmåga. På få rader lockar hon fram romanpersonernas särdrag.
Ginzburg har en gudabenådad iakttagelseförmåga. På få rader lockar hon fram romanpersonernas särdrag. Det krävs bara enstaka gester, några få ord eller en talande tystnad, för att man tydligt ska se dem framför sig – Baskern, Dimman, Dockan, Tommasino, Mulliga Maria, Bottigliaflickorna och allt vad de kallas.
I början av romanen är berättarjaget Elsa (hennes namn avslöjas först på sidan 102) på väg hem genom byn en kylig höstkväll tillsammans med sin mor. Andra världskriget är över sedan några år tillbaka men Mussolini kastar alltjämt sin skugga över samhället. Det finns många bybor som tidigare var fascister. Men modern pladdrar på om annat, främst vad doktorn (som de nyss besökt) sa om hennes blodtryck. Dottern säger inget vilket får modern att ilsket utbrista: ”Tänk om du ändå kunde få fram ett ord ibland, ska det vara så svårt?”
Elsa gör inget större väsen av sig. Hon är 27 år, har studerat vid universitetet i Turin men har nu flyttat hem. Moderns största bekymmer är hur dottern ska bli gift. Och med vem? En möjlig make kommer till synes så småningom, men om han är den rätte ska inte avslöjas här.
Genom Elsas blick beskrivs samhället och dess invånare. Hela byn är beroende av ortens textilfabrik och den förmögna familjen som äger den med patriarken ”Gamle Kulan” i spetsen. Tillsammans med sin fru har han fem barn som i sin tur ynglar av sig. Här finns också tjänstefolk, grannar och mer svårplacerade individer som blir till kött och blod i Ginzburgs händer.
I korta passager förekommer våldsamheter och ond bråd död. Någon mördas av fascisterna, någon omkommer i en bilolycka. Men vanligtvis befinner sig dramatiken på ett mer vardagligt plan: i samtal mellan människor, i dolda besvikelser, i det outsagda.
Det finns ett slags absolut gehör i berättelsen. Människor är så här, tänker jag. ”Kvällens röster” må vara mindre storslagen och spektakulär än Ginzburgs mest kända roman, ”Familjelexikon”, som hon skrev ett par år senare. Men denna mer stillsamma och vemodiga historia är minst lika gripande och drabbande. Det är drygt sextio år sedan den publicerades. Den är lika fin idag.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Flicka, 1983” av Linn Ullmann
LÄS MER:Recension: ”Elefantupploppet i Skänninge år 1806” av Gunnar Nirstedt
LÄS MER:Recension: ”Lucias sista resa” av Vetle Lid Larssen
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
