Recension: ”Skapelser” av Malte Persson

Det är svårt att säga vad Malte Perssons nya diktsamling ”Skapelser” handlar om. Dikterna flyter fram ur en skenande associationsmaskin som drabbas av förvånande infall. Ibland blir det bländande vackert och ibland på gränsen till oläsbart, skriver Robert Azar.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS

Sedan debuten 2002 har Malte Persson levererat en strid ström av romaner och diktsamlingar. Många har funnit glädje i hans snillrika formuleringskonst. På senare tid har han kommit att blanda ett äldre formspråk – framför allt sonetten – med en mer progressiv diktning. Denna blandning av gammalt och nytt präglar också hans senaste verk "Skapelser" som uppvisar influenser från tysk poesi.

Den nästan 400-sidiga volymen vilar tungt i handen. Omfånget väcker vaga förväntningar om klassisk hexameterepik, men det finns inget narrativ i diktsamlingen. Som undertiteln indikerar rör det sig snarare om "försök fragment fall". På pärmarnas insida återges ett foto av Malte Perssons anteckningsböcker, vilket bekräftar känslan av att han har påbörjat många av dikterna på strövtåg genom hemstaden Berlin. Det är inte svårt att föreställa sig honom på en bänk i Prenzlauer Berg skissande på något infall som med tiden ska genomarbetas till färdig dikt.

ANNONS

Svårare är dock att säga vad "Skapelser" faktiskt handlar om, vilket nog beror på att boken handlar om så mycket. Dikterna kan läsas som ljudupptagningar ur diktarens upphettade hjärna. Prosadikter och rimmade strofer har stuvats ihop med korthuggen frivers och experimentella Schillertranskriptioner.

Sämst i "Skapelser" är de fyndiga dikterna. (Varför har så många samtidspoeter förväxlat det fyndiga med det poetiska?)

Dikterna tycks flyta fram ur en skenande associationsmaskin, likt en AI-generator som har fått virus och ger upphov till förvånande infall. Ibland blir det bländande vackert, ibland oroväckande, deliriskt och på gränsen till oläsbart.

TITT UT I SENAPSKAREN

RATTA SPENEN I UTSIKT

TA I EN SPAK SIRENTUTT

TUTAT I AKTRISSPENEN

Sämst i "Skapelser" är de fyndiga dikterna. (Varför har så många samtidspoeter förväxlat det fyndiga med det poetiska?). Bäst är när ordflödet snuddar vid smärtpunkter som berör något allmängiltigt i människans villkor. Det händer att diktaren tvekar inför det som ropar jag ur hans mun. Likväl lyckas han sätta ord, till och med vackra ord, på vad som sker när en människas förfrämligas inför det språk som hon är hänvisad att uttrycka sig med.

Just denna hund kallas Hunden

och just denna mamma brukar kallas Mamma.

Själv kallar jag mig oftast Jag

och den sol som lyser här i trakten

brukar alltid kallas bara Solen.

Måhända handlar "Skapelser" ytterst om språkets förhållande till verkligheten. Titeln återknyter till Skapelseberättelsen där Gud, i en nyckelpassage, överlåter åt människan att ge namn åt djuren. Relationen mellan ord och ting cementeras i Bibeln genom hänvisningen till Skaparen, men flanören Malte Persson tillåter sig att leka med de hävdvunna berättelserna på ett sätt som kan upplevas som både tröttsamt och befriande.

ANNONS

Mestadels resulterar språkleken i en balansgång mellan det intetsägande och en uppfriskande humor av anti-totalitärt snitt. "Människan gav djuren namnam", skriver han i en bisarr travesti.

I en sonett tillägnad den franske poeten Stéphane Mallarmé talar Malte Persson om ett "syntaxsvärmeri" och en "slumpbevingad espri". Dessa välfunna fraser kan även beskriva både det som är tilltalande och det som är mindre tilltalande i hans egen lyrik.

I det perssonska syntaxsvärmeriet finns både ofrihet och frihet. Friheten uppstår när det ymniga ordflödet visar hän mot nya språkliga och verkliga horisonter. Ofriheten infinner sig när det enskilda ordet förlorar sitt värde i all ord-inflation. Detta är synd eftersom de mediokra partierna i diktsamlingen tenderar att överskugga de slumpbevingade passager som verkligen är bra.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: ”Året hos Hyperboréerna” av Jesper Svenbro

LÄS MER:Recension: ”Kniven i elden” av Ingeborg Arvola

LÄS MER:Recension: ”Det finns liv här” av Elise Karlsson

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS