Recension: ”Kniven i elden” av Ingeborg Arvola

Den norska författaren Ingeborg Arvola har en rad barn- och vuxenböcker bakom sig. Med "Kniven i elden" från 2022 fick hon sitt genombrott. Romanen – den första delen i en utlovad trilogi – har belönats med det prestigefyllda Bragepriset.

"Kniven i elden" utspelar sig i Finnmarken i 1800-talets mitt. Huvudpersonen Brita Caisa Seipajærvi beskrivs som en sällsynt vacker 35-åring. Hon är mor till två barn som hon fått med olika män. Flera söndagar har hon stått kyrkotukt som straff för ett förhållande med en gift man. Till slut blir det outhärdligt för henne att stanna kvar i sin hemby och hon slår följe med ett litet sällskap som ämnar sig till fiskebyarna vid den nordnorska kusten. Med sig på färden har hon sina båda söner. Hon hoppas finna en ny man att stadga sig med, som är god mot henne och barnen. "Någon med båt. Som vet var fisken hugger."

Det blir en strapatsrik resa över skarsnö och vindkrusade slätter. Hon möter kvener och samer, fiskare, bönder och jägare. Människorna är både välkomnande och misstänksamma; de ligger i grannfejd och läser Bibeln. Små samhällen växer fram längs kusten, det är nämligen goda år för fisket och havet sjuder av sej.

Brita Caisa försöker försona sig med att ha blivit bortdriven från sin hemby. Hennes människovärde har fått sig en törn. "Man blir mindre av att jagas bort så där." Samtidigt besitter hon det mod som krävs för att inte fastna i livet. I intervjuer har Arvola berättat att porträttet av Brita Caisa är baserat på hennes egen "tipp-tipp-tipp-oldemor". Den livskraftiga hjältinnan bär på en sprudlande romantisk energi. Stundtals bjuds läsaren på sensuell litteratur av hög kvalité, i synnerhet när tycke uppstår mellan Brita Caisa och den gifte Askan Mikko. Dagbladets kritiker skriver om "saftig sex og tøylesløst begjær".

Stundtals drar Arvola till med en så oväntad metafor att man känner sig befriad från vardagsspråkets slentrian.

Brita Caisa sägs även besitta magiska helande krafter, ett särskilt band till naturen. Kristendomen – med dess sekellånga kamp mot vidskepelse – har ännu inte helt lyckats utrota den gamla folktron i dessa avlägsna provinser. Ibland har romanens finstämda miljöskildringar nästan något animistiskt över sig, som om hjältinnans mottaglighet för tillvarons mystik hade smittat av sig på prosan.

"Kajen och fiskeribyggnaderna ligger till höger om oss, jag tittar rakt fram mot de samlade husen och anblicken är som en spark i magen av en juversjuk mjölkko."

Nordkalottens karga landskap – och kustlinjen som piskas av Norra Ishavets vågor – har sällan skildrats på ett mera övertygande sätt. Stundtals drar Arvola till med en så oväntad metafor att man känner sig befriad från vardagsspråkets slentrian. Precis som i de erotiska skildringarna ger hon precis så mycket information om de snötäckta vidderna, om de ensliga byarna, att det stimulerar läsarens fantasi utan att släcka den. Prosan känns genomarbetad och genomtänkt, vilket även speglas i den fina översättningen. Fläckvis störs dock romanens drömska skimmer av ett överdrivet pedagogiskt nit från författarens sida. Ibland låter hon nämligen sina personer, i den annars så stämningsfulla dialogen, fälla repliker som närmast tycks syfta till att informera läsaren om något folkloristiskt kuriosum.

Det bästa med "Kniven i elden" är inte handlingen – som nog kan tyckas lite enkel – utan stämningen. Arvola skriver fram en svunnen värld ur glömskan, ett skandinaviskt Vilda västern där livet var hårt och döden kvick. Det är inte svårt att förstå varför "Kniven i elden" har fått så mycket beröm. I romanen finns en svårdefinierbar energi som väcker tilltro till såväl konsten som livet. Den strålar inte bara ut från huvudpersonens exceptionella karaktär utan även från själva språket i boken.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: ”Det finns liv här” av Elise Karlsson

LÄS MER:J. P. Jacobsen hyllades för sina kvinnoporträtt

LÄS MER:Recension: ”Ironi för änglar” av Elis Monteverde Burrau

Robert Azar