1880 pekas ibland ut som det viktigaste året i den danska litteraturhistorien. Det var då Jens Peter Jacobsens "Niels Lyhne" kom ut.
Skriven i den fruktbara skarven mellan romantik och realism, vann romanen snabbt kultstatus. I ett brev berättade Sigmund Freud om hur djupt läsningen drabbat honom och Rainer Maria Rilke rekommenderade en ung diktare att särskilt studera två verk: Bibeln och Jacobsens roman. På senare tid tycks dock intresset ha slocknat något. I stadsbibliotekets källare finns bara ett stackars exemplar kvar, i vilket en halvgalning har gjort understrykningar.
Jacobsen föddes 1847 i den jylländska byn Thisted. Parallellt med en gryende verksamhet som litteratör bedrev han naturvetenskapliga studier i Köpenhamn. Han påverkades av Charles Darwin som han översatte och ägnade sig åt botaniska fältstudier. Måhända kom han genom umgänget med växterna att öva upp sin blick och utveckla det sofistikerade detaljsinne som skulle karaktärisera hans prosa. Innan utgivningen av "Niels Lyhne" hade Jacobsen gjort sig ett namn genom den historiska romanen "Fru Marie Grubbe". Men han gick bort alltför tidigt, blott 38 år gammal, för att hinna fullfölja sin författarbana. Dödsorsaken var tuberkulos.
Persongalleriet i "Niels Lyhne" präglas av en flyktad epoks hämningar och värderingar. De första gaslyktorna har just tänts i Nyhavn och människornas drömmar är höljda i ett strävare, mera protestantiskt skimmer. Men ibland är det inaktuella det mest aktuella.
I romanen tecknas en epok då man älskar på ett starkt och ofta tragiskt sätt. Nästan varenda person tycks överväga att skjuta sig själv av olycklig kärlek.
"Niels Lyhne" kan läsas som en utvecklingsroman i rakt nedstigande led från den tyska upplysningens "Bildungsromane", där en yngling beger sig ut i världen för att tillägna sig livserfarenhet. Den inledande skildringen av föräldrarna och deras skilda lynnen ger en vink om pojkens kommande öden. Modern är romantiskt lagd och fadern en pragmatisk pliktmänniska. När avståndet mellan föräldrarna växer uppsöker modern ensamheten för att ”där sörja över sina brustna illusioner". Och lille Niels stukas själv i sin barnatro när en faster avlider trots hans innerliga böner.
Jacobsen låter sin raskt växande hjälte ställas inför en rad krävande och karaktärsdanande situationer. Kritikern och vännen Georg Brandes skrev att läsaren förs "genom en allé av bifigurer". Niels Lyhne har världsliga ambitioner men drivs hit och dit och mister snart känslan att råda över sitt öde. Han kliver över vuxenvärldens tröskel såsom en människa som följer efter sin egen skugga, snarare än tvärtom.
Man behöver dock inte fästa alltför stor vikt vid handlingen för att läsningen ska bli njutbar. Det räcker att överlämna sig åt Jacobsens prosa och liksom flyta omkring på dess smidiga våg där varje mening är genomarbetad och styckesindelningen noga övertänkt. Med några få penseldrag antyder författaren hur årens flykt har påverkat romangestalterna; han har inkapslat något av den synliga världens mystik i ord. Särskilt de fina kvinnoporträtten brukar framhållas.
I romanen tecknas en epok då man älskar på ett starkt och ofta tragiskt sätt. Nästan varenda person tycks överväga att skjuta sig själv av olycklig kärlek. Graden av utbytbarhet i relationerna är låg, men likafullt leks det med elden – denna "stormvind som virvlade iväg med allt det sansade, allt det auktoriserade, allt det förvärvade hos människan som om det var vissna löv!"
Jacobsen förespråkade ingen banal optimism och tog inte lätt på gudsfrågan
Romanens arbetstitel var "Ateisten". I ett tidevarv, då kristendomen ännu höll hjärnorna i ett järngrepp, måste Niels Lyhne anstränga sig för att förneka Gud. Han tänker sig att han – och en växande skara av likasinnade – vågar ta sig an "tillvarons tröstlösa nyckfullhet" utan att hemfalla åt vidskepelse. Kärnan i hans ateistiska förkunnelse är att mänskligheten "i självtillit" kan förbättra sina livsvillkor.
Till sist återvänder Niels Lyhne till fädernegården där han börjar kultivera sin trädgård. Han beviljas en stund av frid innan han drabbas av ännu ett ödets slag. Allt tas ifrån honom och i ett svagt ögonblick, krossad av olycka, ropar han efter Gud. Så sviker han sin ateistiska sanning, det sista luftslottet.
Berövad tron på människans "förmåga att bära det liv hon fått att leva", går Niels Lyhne som frivillig ut i dansk-tyska kriget och finner sin död på slagfältet. Jacobsen: "En grå dag i mars blev han skjuten i bröstet."
I denna bisarra bildningsroman uppnår hjälten varken förståelse eller försoning. Livet har visat sig vara alltför absurt och alltför hårt för att upplevas som meningsfullt. De flesta av romanens gestalter har druckit stort ur bitterhetens brunn. "Man vill leva sin dröm. Men livet räknar inte med drömmar", säger en av dem.
Jacobsen förespråkade ingen banal optimism och tog inte lätt på gudsfrågan. Hans roman kretsar kring människans ringhet och missräkningar. Men att han kunde skriva så vackert om ett så sorgligt liv rymmer nog ett stänk av hopp.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Ironi för änglar” av Elis Monteverde Burrau
LÄS MER:Recension: ”Två vänner” av Per Wästberg
LÄS MER:Recension: ”Märket” av Fríða Ísberg
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
