Mikaela Blomqvist: Recension: ”Segerstaden” av Salman Rushdie

Salman Rushdie lever under dödshot sedan 1989 och blev så sent som i fjol utsatt för en knivattack. Hans nya roman ”Segerstaden” är en uppgörelse med de som använder tron för att utöva makt och ett bevis för berättandets kraft, skriver Mikaela Blomqvist.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

När Salman Rushdie i augusti i fjol blev föremål för en knivattack hade han nyss avslutat sin femtonde roman. Dådet hade troligtvis religiösa motiv. Rushdie lever under dödshot sedan 1989. Passande nog är ”Segerstaden” bland annat en uppgörelse med de som använder tron för att utöva makt. Sin form lånar den från en påhittad skrift: Pampa Kampanas nyupptäckta tjugofyratusen verser långa epos ”Seger och nederlag”. Diktverket berättar om hennes nästan tvåhundrafemtio år långa liv som i sin tur sammanfaller med staden och imperiet Bisnagas tid. Besjälad av en gudinna låter Pampa Kampana två bröder skapa riket ur en säck med frön. Sedan tar sekler av intriger vid.

ANNONS

”Segerstaden” är dock inte författad på vers utan på en mycket flyhänt och effektiv prosa, fint överförd till svenska av Amanda Svensson. Inledningsvis slår berättaren fast att han bara återger vad som står i eposet, med syfte ”att roa och möjligen upplysa”. Då och då bryter han in i historien för att påpeka att något bör läsas metaforiskt eller att det finns motstridiga källor eller att eposet i vissa passager blivit allt för långrandigt: ”Såhär långt kommen i berättelsen gör Pampa Kampana en utvikning om hästars lojala natur”. Läsaren vaknar till och påminns om att detta är en berättelse som också vore möjlig att skriva på annat sätt. ”Jomen visst!” inleds ett kapitel.

Så är berättandet också romanens huvudtema. I Bisnagas begynnelse används det för att skapa ordning. Det råder kaos bland de ur frön nyfödda men fullvuxna människorna i staden, tills Pampa Kampana viskar en historia om ursprung i örat på var och en. Först med minnen inom sig förmår de leva civiliserat. Senare används berättelsen för att beljuga Pampa Kampana. Hon tillbringar decennier i exil och en annan historia skrivs av de som just då styr. Vid ett annat tillfälle konstaterar berättaren att: ”Allting var ett tecken, och tecknen kunde tolkas på olika vis, och bara slagfältet – bara ren råstyrka – kunde slå fast vilken version som var sannast.”

ANNONS

I ”Segerstaden” framhålls gång på gång hur kulturer blomstrar och faller och blomstrar igen. Det långsträckta perspektivet underkänner tanken om det eviga framsteget.

Det är en nedslående tanke. Fast ”Segerstaden” utgör i sig ett bevis för berättandets kraft. Boken innehåller talande fåglar såväl som förtrollade skogar men likväl har Bisnaga en verklig förebild. Idén till romanen fick Rushdie när han i södra Indien besökte ruinerna av riket Vijayanagara som grundades 1336. Imperiet var framstående och präglades av religiös pluralism. I ”Segerstaden” framhålls gång på gång hur kulturer blomstrar och faller och blomstrar igen. Det långsträckta perspektivet underkänner tanken om det eviga framsteget.

Just därför kan jag tycka att Bisnaga passar allt för väl in i vår egen tid. Många av de reformer Pampa Kampana vill genomdriva skulle få riket att likna en modern europeisk nation. Går det inte att tänka sig något bättre? Pampa Kampana själv beskrivs genomgående som en ädel, feministisk hjältinna och hennes tre döttrar likaså. Samtliga personer i ”Segerstaden” som beter sig elakt, klantigt eller löjligt är i gengäld män.

Kanske kan denna glorifiering av kvinnan ursäktas med att berättaren enbart återger det Pampa Kampana har skrivit. När hon låter förskjuta sina tre söner medan de ännu är pojkar kommenterar han: ”Det är svårt att inte lägga märke till att Pampa Kampana, då hon skriver om dessa avgörande plågsamma händelser i sin bok, gör det utan några spår av känslor.” Försiktigt undermineras matriarkens ord.

ANNONS

Hade det gjorts vid fler tillfällen skulle ”Segerstaden” ha varit en ännu bättre bok. Även västerländska läsare förtjänar att utmanas.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Så skapar vi alla vår egen familjeroman

LÄS MER:Recension: ”Lösningen är kaos” av Anna Fock

LÄS MER:Recension: ”Lanzarote” av Michel Houellebecq

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS