Mary Beard är ett fenomen. Som professor (nu emerita) i antikvetenskap vid Cambridgeuniversitetet har hon vid sidan av akademisk forskning och undervisning lyckats bli världskändis. Hon skriver böcker, gör TV-program, är redaktör och bloggar för Times Literary Supplement och drar storpublik vid sina många publika framträdanden.
Som feministisk ikon pryder hon t-tröjor med texten: ”När jag växer upp vill jag bli Mary Beard”. Adlad är hon förstås också.
Den senaste i raden av Beards böcker kom i höstas och har redan översatts till svenska: ”Roms kejsare”. Den är mycket Mary Beardsk, i bästa bemärkelse. Här finns allt det som brukar utmärka hennes forskningsförmedling: djup kunskap om det antika, bred förståelse för den romerska historiens stora linjer, en skeptisk blick, moderna paralleller och en frejdig berättarlust kryddad med ett lättsamt talspråk, som gör de många latinska uttrycken, antika namnen och intrikata historierna hyfsat lättillgängliga.
”Jag förväntar mig verkligen inte att läsarna ska hålla reda på alla härskare”, skriver Beard, ”Det finns det ingen som gör.” Nej, i ”Roms kejsare” ligger fokus inte på den individuelle kejsaren, inte på de olika dynastierna och inte på den historiska utvecklingen. Beard är i stället intresserad av kejsarämbetet som sådant, under tidsperioden mellan Caesar och Alexander Severus, död 235.
Vad ingick egentligen i jobbet som kejsare? Vad gjorde han på lediga stunder? Hur förväntades en kejsare bete sig? Var möttes härskaren och hans undersåtar? Och varför klassas vissa av Roms kejsare som goda (till exenpel Augustus, trots sin blodbestänkta ungdom) och andra som onda (Caligula, Commodus)? Även om Beard överdriver likheterna mellan Rom år 44 f. Kr. och 235 e. Kr. är detta ett skickligt och mycket givande sätt att ta sig an den röriga romerska kejsartiden.
Enväldets grymhet och brutalitet löper också som en röd tråd genom boken.
Med utgångspunkt i ett inställsamt hyllningstal skrivet av Plinius den yngre till Trajanus och Augustus ytterst selektiva berättelse om sin tid vid makten, får vi följa kejsaren i palatset, vid överdådiga middagsbjudningar, på sina lantegendomar, i fält, på amfiteatern. Ett sympatiskt drag är att även kvinnorna, slavarna och de frigivna får komma till tals. Enväldets grymhet och brutalitet löper också som en röd tråd genom boken.
Ett annat Mary Beardskt signum är det närmast lustfyllda sätt på vilket hon konsekvent vederlägger gamla “sanningar”. Alltså utnämnde Caligula aldrig sin häst till konsul; det var troligen sagt som ett ironiskt skämt i syfte att reta och förödmjuka senatorerna.
Och alla dessa skandalberättelser om kejsarfamiljens kvinnor som sexgalna mörderskor ska snarast tolkas som romerska farhågor inför ett system som saknade tydlig successionsordning.
Rimliga tolkningar, även om Beards till synes omvända perspektiv inte sällan bygger på vad andra historiker redan framfört. Det förtar dock inte bokens värde; den är kunnig, rolig och berättar läsarvänligt om Roms kejsare på ett nytt sätt utifrån en bred palett av källor: text, skulptur, inskrifter, mynt, arkeologi. Kul också med tips på platser att besöka som eftertext till varje kapitel.
Så långt Mary Beard och hennes utmärkta bok. Nu till den svenska utgåvan och dess många brister. Det börjar redan i introduktionsdelen, där både Titus och Hadrianus regeringstid är felaktigt angivna. Bland åtskilliga andra typografiska inkonsekvenser och korrfel märks exempelvis: ”triumviratet besegrar Filippi Brutus och Cassius” (slaget stod vid Filippi). Så saknas originalets förklarande texter till flera ritningar och färgbilderna är satta i fel ordning.
Andra problem får skyllas på översättningen. Beards lättsamma beskrivningar blir helt enkelt missvisande om man översätter engelskan direkt utan att ha kunskaper om den antik hon refererar till. Hadrianus villa kan omöjligen bli ”Hadrianus gods”, slaven håller en krans, inte en ”krona” över triumfatorns huvud, och grekiskans klinai är inte “soffor” utan de liggbäddar romarna använde vid middagar.
Resterna av ett palats är inte ”kvarlevor”. Nero ”fipplade” inte när Rom brann utan sägs ha spelat fiol/lyra. Kejsarnas aska spreds inte i Trajanuskolonnen. Och romarna firade förstås inte Trajanus nederlag mot partherna utan hans seger.
Konsultera fackgranskare innan ni trycker och hårdmarknadsför världskändisars historiska böcker.
Vidare översätts latinets a som vore det engelskans ”en” och ”efter Kristus” blandas ihop med ”före Kristus”. Problematiskt är likaså att (triumviren) Marcus Antonius blivit (kejsaren) Marcus Aurelius och att Octavianus också efter Caesars adoption kallas Octavius och i registret markeras som en annan individ än den Octavianus som senare blev Augustus.
Min största invändning gäller ändå anglifieringen. Så får vi exempelvis veta att Galenos skrivit ”On the Avoidance of Grief”, ”Velleius Paterculus Roman History” och ”Seneca Moral Letters”, ett oskick vi lär studenterna att undvika från grundterminens första dag.
Listan över svenska översättningar av antika verk (utmärkt initiativ!) är pinsamt kort och daterad och kunde exempelvis inkluderat Magnus Wistrands översättning av just Senecas brev. Moderna svenska översättningar av antika texter är centrala för hur vi talar om och lär ut den antika perioden.
De, och det svenska språkbruket, bör framträda i fackböcker översatta för en svensk läsekrets.
Avslutningsvis sålunda en uppmaning till Norstedts (och andra förlag: omslaget till Bonniers nytryck av Marguerite Yourcenars ”Hadrianus minnen” pryds av ett porträtt av Antoninus Pius och kallar Hadrianus älskare ”Antonius” i stället för ”Antinous”): konsultera fackgranskare innan ni trycker och hårdmarknadsför världskändisars historiska böcker.
Det finns gott om utbildade antikvetare med kunskap som – trots återkommande påståenden om humanioras brist på nytta – är relevant, brukbar och värdefull. Det visar Mary Beards bok och tyvärr också dess svenska utgåva.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Nu talar Homeros tystade kvinnor
LÄS MER:Med förnuft och känsla om klimakteriet
LÄS MER:Stora historiepriset tilldelas forskare vid Göteborgs universitet
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
