Ordet "skuggsamhälle" har i femton års tid stadigt rört sig mot den politiska debattens centrum. Samtidigt är det en metafor som pekar i rakt motsatt riktning, bort från centrum, mot samhällets utkanter. Ordet antyder en skarp åtskillnad mellan ljus och mörker. En åtskillnad som bara alltför väl råkar samspela med skillnader i hudfärg.
Arbetslivsjournalisten Elinor Torp har varit högst delaktig i att etablera detta begrepp. "Skuggsamhället" har stått som samlande vinjett på hennes reportage i Dagens Arbete. Dessa hade kunnat lappas ihop till en habil bok. ”Rent åt helvete” är dock mycket mer än så: ett litterärt reportage där samspelet mellan form och innehåll bidrar till dess politiska laddning.
Här nämns inga efternamn. Inga makthavare som ställs mot väggen. Inga citat. I stället växlar texten fritt mellan första och tredje person. "Jag" kan på en sida vara författaren, och på nästa en intervjuad. Det funkar eftersom Elinor Torp är förbannat stilsäker, även vad gäller att variera textens tempo. När det rör sig åt det byråkratiska hållet väger hon upp med ett mer avskalat språk. Omvänt tillåts det blomma ut när det kommer till att skildra en städares upplevelse av den egna vardagen.
Allt detta resulterar i en radikalt demokratisk prosa. Det är också en bok som till fullo utnyttjar det tryckta ordets potential: att låta en mångfald av röster tala genom likadana bokstäver. Jag har svårt att föreställa mig att den skulle funka som ljudbok.
Först av allt kastas vi in i huvudet på en ung kvinna som befinner sig i Sverige utan papper. Hon heter Chilo och åker kors och tvärs för att städa mot kontant betalning, med godtyckliga avdrag på lönen, som det ofta är i städbranschen.
Det finns alltid andra som har det värre. Tjejerna från Mongoliet som behandlas som boskap. Chilo städar bland annat i en tegelvilla där det sägs bo en minister (Ja, det är Magdalena Anderssons villa.) Vi får följa Chilo till Migrationsverkets låsta förvar och på deportationsresan över Atlanten, ända till den farsartade rättegång där hon inte får medverka trots att hon är nyckelvittne. Chefen skyller på andra led i upphandlingskedjan och frias från åtalet om människoexploatering.
Nu är Chilo ändå tillbaka i Sverige för att om någon vecka vittna i en ny rättegång, väckt av fackförbundet SAC. Utgivningen av ”Rent åt helvete” är vältajmad. Men det är inte tajmingen som ger bokens dess sprängkraft. Avgörande är att Elinor Torp nu uttryckligen avstår från att tala om ett skuggsamhälle. För allt detta städande pågår inte i någon periferi, utan mitt i staden – ja, ofta mitt i staten. Inte bara för att det ofta är papperslösa som i slutet av upphandlingskedjan städar trapporna på skattefinansierade skolor, liksom på Tullverket, LO-borgen och Rosenbad. Utan också för att Sveriges största städföretag ägs av staten och heter Samhall. Där jobbar inga papperslösa, däremot tusentals personer med kognitiv funktionsnedsättning.
Jolyne och Chilo hör hemma i samma berättelse om Sverige. Det är ingen mystisk berättelse om skuggor. Den handlar om städning. Om vem som ska städa vårt land och vem som ska råda över deras arbete.
Jolyne är död. Han hoppade från ett hus i Eslöv, 23 år gammal, iklädd en städuniform med Samhalls färgglada logotyp. Det är en drabbande berättelse som ingen läsare kommer att kunna glömma. Om hur stolt Jolyne kände sig över att få börja på det nya jobbet. Att få en fast punkt, ett uppdrag. Om hur arbetsledarna – oförstående inför hur autism fungerar – snart trasade sönder den fasta punkten och envisades med att varje anställd måste skickas runt på ständigt olika uppdrag. Fast det borde ha varit uppenbart för dem att Jolyne gick sönder.
År 1980 etablerades stiftelsen Samhällsföretag (Samhall). Verksamheten gick ut på att ge jobb åt funktionsnedsatta i vad som kom att kallas för skyddade verkstäder. Efter hand fick dessa allt svårare att stå sig i den internationella konkurrensen.
År 2006 beslöt till slut den nya Alliansregeringen att göra om Samhall till ett bemanningsföretag inom städbranschen, med krav på att generera vinst åt staten. Med en annan hand fortsätter staten att ge Samhall "merkostnadsersättning" för uppdraget att ge meningsfulla jobb åt de som inte platsar i andra företag.
Tack vare subventionerna har Samhall i många upphandlingar kunnat lägga sig lägst, så att konkurrenterna blivit chanslösa. Vinstjakten innebär arbetsvillkor som gör att många funktionsnedsatta inte längre "klarar Samhall" utan måste skickas vidare av Arbetsförmedlingen.
Samtidigt har Samhall expanderat till den grad att man inte klarar sin egen bemanning utan måste anlita underleverantörer med frisk personal. Det är utstuderat grotesk historia och på dess yttersta rand återfinns personer som Jolyne.
Elinor Torp visar hur Jolyne och Chilo hör hemma i samma berättelse om Sverige. Det är ingen mystisk berättelse om skuggor. Den handlar om städning. Om vem som ska städa vårt land och vem som ska råda över deras arbete.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Den svenska drogdebatten måste sluta vara så pårökt
LÄS MER:Turerna kring Chat Control bygger på okunskap
LÄS MER:Recension: ”I huvudet på en hjälte” av Régis Genté och Stéphane Siohan
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
