”Polariserad” och ”dogmatisk” är ord som otaliga gånger har fått karaktärisera den svenska knarkdebatten. Sedan några år saknar de fog. Det offentliga samtalet om rusmedel har töat upp till den grad att många tycks tävla i nyanseringar och pragmatism.
Nolltoleransen är död, som Magnus Linton i början av detta år kunde konstatera i artikelserien ”Kampen om knarket” (Aftonbladet kultur). Drogliberalism har blivit legio i techsektorn, i flertalet politiska ungdomsförbund, liksom överallt i populärkulturen. Betänk bara den romantisering av cannabis som kodats in i siffertalet 420 och som Elon Musk gärna använder i bygget av sitt personliga varumärke. ”This is 420” heter en redaktionell produkt från Spotify: en kontinuerligt uppdaterad spellista för alla bängskallar där ute.
En nolltoleranspolitik som attackerar Spotifys knarkromantik vore knappt ens tänkbar i dagens Sverige. Men när det behövs en ursäkt för att hålla nere statens utgifter, då kan det ändå passa med selektiv nolltolerans. Psykologstöd och adhd-utredningar kan villkoras till de patienter som pissar rent under en längre tid. Arbetsgivare kan skriva in motsvarande drogtester i anställningsvillkoren inklusive rätten att avskeda någon även för lagligt drogbruk som sker på fritiden. Så även om rikspolitiken skulle gå mot liberalisering av cannabis, kan fickor av nolltolerans leva kvar.
Vi har fått en debatt som rör sig mer allmänt kring Knarket och om hur Partyknarkaren finansierar gängvåld.
Även i den nya, mer nyanserade knarkdebatten skapas stereotyper. "Partyknarkaren" presenteras ständigt som heterosexuell man från övre medelklass. Som om inte arbetarklassen kunde partyknarka! Även på arbetsplatser inom bygg och restaurang dras det linor med uppåt för att göra de långa passen uthärdliga. Men vilka är motiven till att ketaminets dissociativa rus på kort tid etablerat sig på den svenska standardmenyn? Varför pratar ingen om hur GHB – som tidigare haft rykte som en pundardrog för unga losers i Västsverige – nu tycks komma tillbaka som partydrog, kopplat till hur chemsex blivit en grej även bland straighta? Eller den nya drogen ”kristall” som av oklar anledning bara tycks slå utanför storstäderna.
Knark är jättemånga saker. Men i debatten ryms bara ett fåtal åt gången. Nyanseringen har delvis kommit till priset av ett ointresse för varför människor attraheras till vissa slags rus snarare än andra. Vi har fått en debatt som rör sig mer allmänt kring Knarket och om hur Partyknarkaren finansierar gängvåld.
”Framtidens drogvärldar” stod som rubrik för ett seminarium härom dagen, till vilket Vetenskapsrådet bjöd in med en suggestiv text om mångfalden av nya rusmedel. Men när det kom till kritan pratades det ändå bara om samma gamla cannabis. En förklaring antyddes av forskaren Josefin Månsson: cannabis är redan tillräckligt många olika saker. Knark, medicin, mat, hudvårdsprodukt, hälsofara, frihetssymbol och ekonomisk resurs. Men det är svårt att tänka sig en drogpolitik så nyanserad att den reglerar varje enskild substans utifrån en motsvarande helhetsförståelse. Knarkdebatten måste inskränka sig till vissa slags rus och vissa stereotypa brukare – detta tycks vara en premiss för den nya pragmatismen.
Fast nog låter det mysigare att tillåta varje hushåll att odla ett fåtal plantor för eget bruk, som redan är fallet i Uruguay och Kanada, snart även i Tyskland.
I det följande panelsamtalet talade socialarbetaren och cannabisinvesteraren lugnt och sansat med varandra. Till sist lämnades ordet även till en skäggig aktivist i publiken: Otto Larsson, narkotikapolitisk talesperson för Piratpartiet, tillika redaktör för nyhetssajten Cannabis i fokus som finansieras av svenska cannabisbolaget Aureum. Blev det en romantisk hyllning till örten? Kanske en libertariansk svada om individens okränkbara rätt till sin egen kropp? Ingetdera. I stället föll det på Otto Larsson att varna för riskerna i att en framtida legalisering, oklokt genomförd, kan leda till att ett fåtal storföretag gör cannabis till sitt oligopol. Kan detta lösas av Systembolaget? Fast nog låter det mysigare att tillåta varje hushåll att odla ett fåtal plantor för eget bruk, som redan är fallet i Uruguay och Kanada, snart även i Tyskland.
Ändå förefaller den småskaliga vägen osannolik för Sveriges del. Hemmaodling sätter inget avtryck i BNP och kan alltså inte skapa ekonomisk tillväxt. Framför allt är den svår att mjölka skatt ur. Just det fiskala motivet har alltid spelat en central roll i den svenska berusningspolitiken, som professor Johan Edman visade i sin inledande exposé. Samtidigt tycks ruset aldrig kunna frikopplas från kulturell symbolpolitik, om det nu är kräftor som kräfva sprit eller gräs som göder gäng. Den ofta framförda tanken på en ”förutsättningslös” utredning av hela den svenska narkotikapolitiken kanske får betraktas som en utopi.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Extas i folkhemmet” av Leonidas Aretakis
LÄS MER:Turerna kring Chat Control bygger på okunskap
LÄS MER:Recension: ”När ingen lyssnar” av Diamant Salihu
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
