Den isländska författaren och poeten Sjón är en litteraturens mångsysslare. Han har skrivit låttexter, romaner, tv-manus och poesi. Nu är han aktuell på svenska med diktsamlingen ”Nattarbete”, och nyligen belönades han med Svenska Akademiens nordiska pris. ”Nattarbete” är en ganska tunn diktsamling, vars dikter varierar i form – några är korta och ljudliga och andra gränsar till prosa.
Det ord som kommer till mig när jag tänker på diktsamlingen är kontemplation. Dikterna kontemplerar naturen och människan och uppmanar läsaren att göra detsamma genom att rikta om hennes blick, både mot kulturen och naturen, och mot kulturens och naturens relation. Det är som att sitta med ett förstoringsglas och upptäcka: jaha, så här ser det ut egentligen. Vissa dikter är skrivna under pandemin, med ord som under tiden den pågick plötsligt förknippades med den: handslag, isolering, promenad. Under den perioden förändrades ordens innebörd, och än så länge har de inte återfått sin forna betydelse. Därför går det att skriva en dikt om pandemin utan att skriva ordet ”pandemi”, som i dikten som inleds med ”I drömmen händer det allt oftare/att jag glömmer att handslag/inte längre är comme-il-faut”.
I ”Nattarbete” är naturen åter-mystifierad och i inledningsdikten tycker jag mig urskilja en isolering som inte har med pandemin att göra utan med distansen mellan människa och natur, och ensamheten den skapar: ”långt till morgonen och ännu längre till dagsljuset/när han plötsligt väcks/av visselljud från hedfåglar/det är januari/han bor mitt i stan/i lägenhet/”. Någonting är fel, fåglar ska inte vissla i januari, och där ser jag en ekokritisk ambition. Också den avslutande dikten öppnar upp för en ekokritisk läsning: ”Vattenvägarna har alltid varit livsfarliga/det här berget har alltid varit nyfiket/stjärnorna har aldrig varit nöjda/och hembygden du lämnar/är aldrig den hembygd du återser”. Den dikten vill jag också hålla för exempel på John Swedenmarks finkänsliga översättning.
Några av dikterna följer en skugga av någonting man inte kan se, en skugga i sin egen rätt: ”en skugga utan kropp/kröp iväg med aftonstjärnans/makliga hastighet”. Senare skapas ett slags människa av skuggan: ”solen och månen släppte sin trolldom lös/drog fram en kropp ur formlösheten/såg till att huvudet satt där det skulle sitta”. Det blir ett slags mystisk skapelseberättelse som ger naturen makt, eller snarare kastar ljus på den makt den faktiskt besitter. För blir skuggan en människa? Det är svårt att säga, kanske blir den bara någonting människolikt, dess slutform symboliserar en förskjutning som är återkommande.
Den stillsamma tonen i Sjóns dikter, liksom naturmotiven får mig stundtals att associera till Louise Glücks diktsamling ”Vild iris”. Men Sjón kontemplerar inte bara över naturen, utan refererar också till Guðjón Ketilssons konst, Iron Maiden och Italo Calvino, bland annat. Allt sammantaget ger det diktsamlingen en dagboksliknande, vardaglig karaktär. Vilket inte är synonymt med tråkigt, utan snarare högst existentiellt. Språket är, i brist på bättre ord, vackert. Som i de första tre raderna i dikten A): ”huvudet skilt från kroppen/de döda kommer inte till någons räddning/en halv kropp/en rotfast horisont/ett barn…”
Det är en poesi som bjuder in till stillsam reflektion, en poesi värd namnet.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Sågningen av Knausgård är ett tröttsamt positionerande
LÄS MER:Recension: ”det röda är det gränslösa” av Judith Kiros
LÄS MER:Recension: ”Vi är många som berörts i djupet av våra hjärtan” av Isak Sundström
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
