Naturligtvis är Ingmar Bergman en av referenserna som far genom skallen på författaren Salman Rushdie, dagarna efter attentatet i Chautaqua, New York.
Den 12 augusti 2022 rusar en knivbeväpnad man mot författaren under en föreläsning. Överfallet har sin grund i den fatwa som utfärdats mot Rushdie efter ”Satansverserna”. Och nu rör sig alltså till slut Döden mot honom – inte helt olik Bengt Ekerots sinistra uppenbarelse i Bergmans ”Det sjunde inseglet”.
Svartklädd, svart munskydd, ansiktslös.
I ”Kniv”, den bok Salman Rushdie nu skrivit om händelsen, förblir han dessutom namnlös och omnämns konsekvent som A. Som i angripare, avrättare, audiens med Döden. Och som i arsel.
Under en tid svävar Rushdie mellan liv och död. Men i den egendomliga blandning av vision, religion och vakendröm som genom åren utmärkt hans författarskap återuppstår han på tredje dagen, likt Jesus. Attentatet har berövat honom hans högra öga, och han har mottagit femton knivhugg, men han lever.
"Kniv”, skickligt översatt av Amanda Svensson, tar sin början i detta överfall och är en lika lysande som behärskad essä. Inte minst som försvarstal betraktat, faktiskt ett av de mest övertygande argument jag läst för att klichén om att ordet är mäktigare än svärdet faktiskt talar sant.
För här vaskar Rushdie fram det litterära värdet ur en i bokstavlig mening värdelös handling och formar omsorgsfullt om det till något som alltid har fått människor att orka leva vidare: berättelsen.
”Kniv” är erfarenhet omsatt i litteratur. En lovsång till driften att berätta och då är det författaren och ingen annan som har ordet.
Vilket också ger honom en utmärkt anledning att tillgripa hela sin arsenal av författarknep – fördröjningar och omtagningar, den närmast kirurgiska precisionen i detaljarbetet och en berättardistans som tycks fullkomligt renons på bitterhet. Och så den sedvanligt imponerande referensbanken, naturligtvis, som sträcker sig från Star Wars-serien ”The Mandalorian” och rättegångsdramat ”Law and order” till den enögde Polyfemos, till Sokrates och Beckett.
Auran av vittnesmål må emellanåt närma sig efterhandskonstruktionen – som i den förebådande drömmen om ett överfall dagen före föreläsningen i Chautaqua – men det är också själva poängen. ”Kniv” är erfarenhet omsatt i litteratur. En lovsång till driften att berätta och då är det författaren och ingen annan som har ordet.
Här söker nämligen Rushdie oavlåtligt bot, lindring och förståelse i någonting större, i ramverket av referenser, i estetiken. Efter att ha förlorat sitt öga i attacken vandrar hans tankar till Buñuel och Dalís ”Den andalusiska hunden”, till stumfilmen ”Le voyage dans la lune” där en raket störtar rakt in i månens högra öga. Han drömmer mardrömmar om att han är Gloucester i ”Kung Lear”, den gamle mannen som får ögonen utslitna av hertigen av Cornwall och hjälplös vandrar ut i världen.
Det är också i dessa mer utpräglat essäistiska delar, i det kristallklara och redogörande tonfallet, som ”Kniv” ter sig som verkligt stor litteratur. De lite mer dagboksanstrukna partierna, hämtade från livet under pandemin och umgänget i New Yorks och Londons litterära societet, framstår mest som utfyllnad.
Liksom vissa aspekter av det kärleksfulla porträttet av hustrun där, vad jag antar, autentiska repliker ter sig besynnerligt kitschiga mot den i övrigt koncentrerade redogörelsen: ”Vi kommer att ta oss igenom det här. Vi har fler berättelser i oss. Och det vi har är den största berättelsen, som är kärleken.”
A berövas kort och gott rätten till sin egen röst i ett samtal mellan Rushdie och gärningsmannen – som aldrig ägt rum.
Men den verkliga höjdpunkten i ”Kniv” infaller i den oundvikliga hämndakten, som Rushdie hela tiden antyder kommer att komma. En vedergällning lika mycket riktad mot den litterära offentlighet som drog sig för att ta hans parti efter fatwan, som till A.
Här berövas A kort och gott rätten till sin egen röst i ett samtal mellan Rushdie och gärningsmannen – som aldrig ägt rum. I stället får han utgöra buktalardocka och arketyp för en radikaliserad islamist, i en sokratisk dialog om upplysning och intoleransens väsen med den allsmäktige författaren.
Lösningen är en lika välformulerad som listig sensmoral. För vad våldet skapar må vara vanskligt och kort, som Tegnér påstod. Men en nedtecknad berättelse har åtminstone potential att leva vidare och fortplanta sig till nya läsare i all evighet.
Eller som Rushdie själv formulerar det: ”Konsten är inte en lyx. Den utgör vår mänsklighets kärna, och den ber inte om något särskilt skydd bortom rätten att existera. Den accepterar mothugg, kritik, till och med avfärdande. Den accepterar inte våld. Och i slutändan överlever den de som motarbetar den”.
Så till slut står han där som en sorts segrare, den enögda och sargade 76-åringen, beväpnad till tänderna med sin suggestionskraft, sin vältalighet, sin bildning. En David inför våldets Goliat.
Faktum är att det nästan är som i en roman.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Ewa Frölings sätt att skildra trauma är det enda vettiga
LÄS MER:Kanske är Larry David den siste kulturradikalen
LÄS MER:Recension: ”Den siste teaterdirektören” av Johan Hilton
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
