Hilma Angered-Strandbergs karriär och levnadslopp är i sig en roman och en utvecklingshistoria utan lyckligt slut. Född 1855 i Stockholm dog hon 1827 i Sydtyrolen.
Med Lilian Permes verk "Hilma Angered-Strandberg. En levnadsteckning" på 500 sidor får hennes författarskap nu sina rättvisa proportioner. I sin författarkarriär hade hon starkt och livslångt stöd från Ellen Key men hon har inte fått det utrymme i litteraturhistorien som hon förtjänar.
Varken kyrkans eller könens maktordning respekterades av Hilma.
Varken kyrkans eller könens maktordning respekterades av Hilma och hon är mer än en genrationsförfattare. Permes arbete är imponerande, skrivet ett stycke vid sidan av såväl akademisk analys som essäistisk självbespegling. Perme är en biograf av det hängivna slaget och hennes framställning ställvis litet överrik i sin utförlighet men vad jag förstår mycket pålitlig.
LÄS MER:Henrik Sjögren tecknar Bergmans teaterhistoria
Novellsamlingen "Västerut" var författarens andra bok. I dess mest omtalade berättelse "Nitälskan" går hon till hårt angrepp mot kyrkoherden i Kville som vägrar en fiskare nattvarden. Novellen publicerades ursprungligen i GHT 1885 och orten fick heta "Fjällkil". Det var upplagt för skandal och sådan blev det.
Det var upplagt för skandal och sådan blev det.
Hilma Strandberg var då telegrafist i Fjällbacka och det är på västkusten som hon förändras från som Perme skriver "en beskrivande berättare till en problemgestaltare". Ortsborna tog avstånd från henne och varnade henne med stenkastning mot huset. Upprördheten förstärktes av att hon hade skrivit replikerna i novellen på dialekt. "Hö ha’ jä’ gjort, herr prosten, sa’ jä’? Jä’ har tatt mej nogge par supar i onsda’s kväll, sa’ jä’, de’ har jä’ gjort – men så ä jä’ inte sämre än andre för de’ ".
Det var att driva med folket. "Hon gör oss till ett spektakel för att vi inte tala nog fint", fick hon höra. Hilma blev kallad skandalskriverskan, och den radikala med efternamn från kretsarna i Stockholm flydde Fjällbacka. 1888 följde hon konstnären Hjalmar till Amerika där de gifte sig och förblev fattiga. Hennes fullständiga namn står numera på en liten lokalhistorik fäst på det som en gång var telegrafhuset. Men där står inget om hur det gick till när hennes tjänst på telegrafen blev kortvarig.
Permes biografi har karaktär av livsverk om ett i vår tid marginaliserat författarskap.
Utöver biografin ger Bokförlaget Korpen nu också ut tre av Hilma Angered-Strandbergs skönlitterära verk: "Västerut", "Den nya världen" och "Lydia Vik. En själs historia".
Det är storslaget. För viktiga insatser i denna kulturella minnesvård och utgivning står Lilian Perme och Gunnar D Hansson, bland annat med sina förord. Den senare går upp i format och har skrivit en lika initierad som inspirerande introduktion till "Västerut", närmast en essä. Och Perme är djupt förtrogen med författarens liv, brev och det mottagande hon fick.
Med denna satsning aktualiseras ett betydande författarskap generöst. Visserligen uppmärksammades det under det moderna genombrottets 1880-talet och det tidiga 1900-talet när en ny generation röjde undan den spröda akademilitteraturens författare och problem under debatt avlöste 1870-talets idealism. Bland annat tog kvinnliga författare ordet i salonger, tidskrifter och hemmiljöer. Det var både uppbrott och genombrott i tiden. Hilma Strandbergs litterära landskap kom att ligga just västerut.
I Amerika blev tillvaron hård för målaren Hjalmar och hustrun Hilma. Det livet och de umbäranden det innebar under dålig konjunktur gjorde hon lätt förklädd historia av med romanen "Den nya världen" som skildrar immigrantkärlek utan pengar men med sjukdomar som prövar de två. Skildringen är inte bara gripande i sin beskrivning av en nådlös proletarisering av romanens unga huvudpersoner, Louise Nilfelt och Tore Hultman. Stilistiskt hör den till de märkvärdiga under dessa år och visar hur en romantisk kärleksutopi krossas av villkoren för två egendomslösa. Sina tankar om socialism hostar de sönder och gnatar bort i deras egen vardags ojämlikhet. Där finns ingen hjälp att få i den värld de drömt om.
Sina tankar om socialism hostar de sönder och gnatar bort i deras egen vardags ojämlikhet. Där finns ingen hjälp att få i den värld de drömt om.
Romanen blev läst och kom i tre upplagor under 1900-talets första decennier. Nu ges den ut baserad på den tredje upplagan från 1917. Jämte novellerna och vid sidan av den sofistikerade konstnärsromanen "Lydia Vik" ger "Den nya världen" ofrånkomliga motbilder av varje framgångssaga eller socialrealistiskt utbrytningsförsök. Under plågornas nätter finns där ett befriande lyft i dessa livsskildringar och reflektioner över konstens materiella förutsättningar.
Den tragikomiska relationen i "Lydia Vik" mellan den naivt jagcentrerade, skrytsamme och obetydlige konstnären Måns och den sakligt reflekterande Lydia slutar efter många om och men i en levande insikt. Hon har fått honom att lyssna och "hemligen känt" att det han gjort varit oäkta. Sista meningen lyder: "Med en oändligt mild rörelse räcker hon Måns sin hand."
LÄS MER:Hon var Sveriges första deckardrottning
Det var ett långt steg Hilma Angered–Strandberg tog från den romantiskt realistiska prosa som Emilie Flygare–Carlén firade triumfer med, 1800-talets andra svenska kvinnliga berättare om kustkulturen i väst.
Perme klargör att det är en författare av betydelse som nu lyfts fram.
Den som undrar över ett så allmänt betyg kan ta del av Hilma Angered–Strandbergs sidor om Chicago i "Den nya världen". På tre sidor i romanen har hon där hittat ett tilltal på prosa med en rytm och entusiasm som minner om Walt Whitman. Hon skriver: "Chicago! Du motsatsernas halvvilda, brusande, vittfamnande, livslevande stad av lera och guld. Som ditt sot är svart och din sjö glittrande blå, så är din uppsyn hemsk och strålande klar, du bär ett helvete och himmel i ditt sköte. I ett svindlande säkert grepp samlar du, som vore det en handfull juveler, vad människorna tänkt och sagt och lidit och strävat och drömt sig till sedan skapelsens dag".
Eller så här: "Din publik är på en gång den mest mättade, den modernaste och den primitivaste i världen /.../ Så rikt är stoffet, så knapp tiden, så låg sedligheten och så kort amerikanens tålamod, att det gäller skövla med stora, fasta tag."
Lilian Perme förmedlar friskheten i Hilmas prosa och när hon tillåter sig att överge den redovisande prosan skriver hon så att det syns och känns. Perme är inte snål med orden och hennes biografi har karaktär av monument över ett marginaliserat författarskap. Ett som nu kan återuppstå som levande klassiker.
