Sanna Samuelsson: Recension: ”Doppelgänger” av Naomi Klein

För ett tag sedan började den amerikanska författaren och debattören Naomi Klein att förväxlas med Naomi Wolf, som gått från feministisk författare till Trumpförespråkare och pandemiförnekare. GP:s Sanna Samuelsson har läst Kleins pandemidagbok ”Doppelgänger” – en måsteläsning i vår förvirrade tid.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Ibland är den person som du irriterar dig mest på den som mest liknar dig själv. Det är närheten som gör klåparen så smärtsam att betrakta.

När författaren Naomi Klein började uppmärksammas på att hon förväxlades med en annan offentlig debattör och författare med liknande namn tänkte hon inte mycket på det. Tio år senare var det pandemi och dubbelgångaren – Naomi Wolf – hade utvecklats till en fullständig pandemiförnekare, som jämförde vaccinrestriktioner med Nazityskland, talade om inbördeskrig och köpte vapen.

Som konvertit från det liberala lägret blev hon såklart älskad i de extremhöger-sammanhang hon nu blivit en del av. Steve Bannon hade med henne i sin podcast War Room var och varannan dag.

ANNONS

Klein fann sig allt oftare förväxlad med Wolf, upptäckte varje dag att hon omnämndes på sociala medier i sammanhang hon inte hade något med att göra.

”Doppelgänger: En färd genom spegelvärlden” är faktiskt en pandemidagbok och en mycket intressant sådan

Att hon själv, som alla andra, satt i covid-isolering och inte hade något bättre för sig än att spionera på sin dubbelgångare gjorde inte saken bättre. För ja, ”Doppelgänger: En färd genom spegelvärlden” är faktiskt en pandemidagbok och en mycket intressant sådan.

Se där, två ord jag aldrig trodde att jag skulle sätta i samma mening.

Obehaget som Klein känner inför att förväxlas med ”Andra Naomi” leder henne in i en rik flora av litteratur och filmer om förväxlingar, dubbelgångare och dubbelhet, men också till reflektioner över vår tids politiska klimat.

Wolfs nya politiska sfär, vaccinkritiker, Trumpismen och ”alt right”-rörelsen, kallar Klein för spegelvärlden. För det är inte bara så enkelt som att den förenar de mer radikala delarna av den amerikanska högern.

Via konspirationsteorierna kring covid-restriktioner och vaccinering kommer det även in andra figurer; mammainfluencers, wellnessinstruktörer, gymentreprenörer och new age-sfärens prånglande hälsoamatörer.

Det paranoida världsbygget fascinerar en motvillig Klein.

Det paranoida världsbygget fascinerar en motvillig Klein. Kanske är det förmågan att mobilisera så många som fångar henne, som gammal aktivist. Må så vara att de samlas för en fiktiv kamp – mot ”massformeringspsykosen”, ”plandemin” och ”det eviga slaveriet”, som Wolf menar att vaccineringen och restriktionerna kommer att leda till.

ANNONS

Att vara kritisk mot läkemedelsindustrin är rimligt, menar Klein, särskilt efter den pågående amerikanska opiodkrisen. Dessutom har de rika ländernas hamstring av vaccin gjort att fler i fattigare länder blir sjuka.

Man ska inte acceptera maktens retorik kring virus och åtgärder bara för att man är rädd för att se ut som en vaccinmotståndare. Men att allt inte står rätt till betyder heller inte att det finns en stor konspiration som ger barn autism genom vaccin.

All denna energi – för påhittade sakfrågor.

Varför spelar lögnerna ingen roll för Wolf, tycks Klein undra. Tror hon ens själv på det där? Den största behållningen med boken är just författarens omsorgsfulla blick på sin dubbelgångare. Hon tycks genuint intresserad av att förstå hur Wolf kan ha gått från att ha skrivit en feministisk klassiker på 1990-talet, till att bli en Trumpförespråkare i vår tid.

Hon vänder och vrider på sina teorier, men återkommer till att det tycks ha något att göra med en känslighet för tidsandan. Wolf var feminist och skrev en bok om skönhetsideal när detta låg rätt i tiden. Wolf iklädde sig feminismen som en ”chic bolero”, skriver Klein. På samma vis kan hon i dag ikläda sig MAGA-kepsen.

ANNONS

Det är logiskt – från en totalt cynisk och karriäristisk synvinkel, vill säga. I Sverige känner vi igen rörelsen från feminism till konspirationsteorier alltför väl, via de kända feminister som börjat rida på transfobins breda genomslag. Det är ett sätt att existera i klick- och cloutekonomins fattiga offentlighet.

Klein tycker sig se en ny typ av katastrofkapitalism

Allt för uppmärksamheten, tycks vara Wolfs inställning. Klein tycker sig se en ny typ av katastrofkapitalism, ”som utvinner vår uppmärksamhet i en tid då uppmärksamhet kan sägas vara vår kulturs mest värdefulla vara.”

Framförallt riktar Klein det granskande ögat mot sig själv. Varför tar hon så illa vid sig av förväxlingen? Är det inte ironiskt att författaren till klassikern ”No Logo” från 1999 bryr sig så mycket om sitt personliga varumärke? Kan hon göra något för att förhindra urvattningen av sitt namn och bör hon ens försöka?

Det är svårt att inte bry sig, det är förståeligt: ”En särskilt dyster dag twittrade någon att jag hade förlorat förståndet sedan många år och att jag nu jämförde vaccintvånget med när nazisterna tvingade judar att bära gula davidsstjärnor på kläderna.” (Vilket alltså var Wolfs hållning.)

Klein upplever att hon blev mållös, förlorade talförmågan under pandemin när sammanblandningen med Wolf blev alltmer återkommande. När hon försökte skriva kunde hon bara tänka på hur det skulle legitimera hennes dubbelgångare.

ANNONS

Wolf däremot hade fler följare än någonsin, fick mer och mer uppmärksamhet i sin nya högersfär där hon uttalade sig som expert om allt fler saker.

Mållös kan man dock inte kalla denna bok. Naomi Klein lyckas väva in intressant kritik av såväl tech-företagen, övervakning, rasism, wellness-fascism, AI, cancel-kultur, autism som vårt ”samtal” på sociala medier. Till och med Israel och ockupationen av Palestina ägnas ett intressant avsnitt.

Ibland blir det väl långrandigt, som när hon även trycker in Drottning Elisabeths död förra året. Översättningen till svenska tycks tyvärr ha blivit gjord väl hastigt och det är en del korrfel som stör.

Men i stort är detta en måsteläsning i vår förvirrade tid, där paranoian och rädslan för den andre tycks växa sig allt större.

”Doppelgänger” slår ett slag för intellektuell komplexitet och hederlighet, och är en lisa att läsa.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: ”Sommar i P1” med Sanne Salomonsen

LÄS MER:Nya Konst försenat – ingen är förvånad

LÄS MER:America Vera-Zavala: ”Vi ville skapa en annan värld”

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS