Joyce Carol Oates | Änkans bok

Det sägs att barns sorg är randig. Att en vuxen som sörjer genomsyras av smärta och förlust och under den mest akuta fasen omöjligt kan lyfta blicken ens för en stund, medan barn, betraktade med en vuxens ögon, ömsom sörjer, ömsom leker, skrattar eller cyklar.

Möjligen motsäger Joyce Carol Oates ordflödande sorgearbete Änkans bok just detta. Också hon kan skratta eller bokprata eller föreläsa under de fyra månader som följer på maken Ray Smiths oväntade död – den period som boken huvudsakligen skildrar. Också hon är på något sätt randig, där en strimma består av författaren i första person som minns, känner, förtvivlar, ordnar och förklarar, en annan av ”änkan” som begråts och betraktas av författaren och en tredje av den mest avpersonaliserade av dem alla, offentlighetens JCO.

Det är hon, JCO, som inte många veckor efter makens död flyger till Ohio för att till stöd för det allmänna biblioteket i Cuyahoga County hålla ett föredrag om ”Författarens hemliga liv”. Det är hon, JCO, som åker till universitetet i New York för att framträda inför en grupp unga författare och det är hon som befinner sig i Florida för att signera böcker.

Det finns inte längre ”någon plats där änkan är hemma”. Därför kan hon befinna sig var som helst. Så har författaren också valt att samla dessa utfärder under kapitelrubriker som alla börjar med utropet ”I rörelse!”

För det kan förstås vara så, både för vuxna och barn, att det är nödvändigt att betvinga den där alldeles överflyglande förtvivlan genom att fortsätta hålla sig i rörelse.

Det kan också vara så att JCO bara kan aktiveras under de första sorgefaserna, de som brukar beskrivas som ”chock” och ”kontrollfas”. Med ett sådant raster kan läsaren ana att inledningen på Änkans bok, som är den mest litterära av alla delarna, tillkommit i efterhand, medan det stora, utsträckta mittenpartiet till stora delar skrivit i realtid under reaktions- och bearbetningsfasen.

Långa avsnitt i detta ganska grottiga mittenparti domineras av möjligheten att dö, att själv göra slut på allt, att göra verklighet av det som för andra döljer sig bakom en ­ibland, inte minst för Joyce Carol Oates själv, överraskande social fasad. Författaren klär dessa tankar i ”basiliskens” dödsbringande skepnad, en ödlelik tupp med drakvingar som sägs kunna skrämma bort allt levande med sin väsande, giftiga andedräkt. Under en period väntar den där basilisken ständigt på änkan, hotfull, lockande.

Joyce Carol Oates levde med Ray Smith i 47 år och 25 dagar. De var tillsammans ”nästan varje dag och natt ända till den där morgonen den 11 februari 2008” när den intet ont anande blivande änkan körde sin man till akutmottagningen på sjukhuset och fick veta att han drabbats av en lunginflammation, som inom några dagar skulle ta hans liv.

Går det att föreställa sig hur en sådan förlust ser ut? Går den att gestalta? Änkan söker andras erfarenheter, går det att mötas i sorgen, i den delade upplevelsen? Allt hon aldrig tidigare förstått. När det första halvåret går mot sitt slut och hon faktiskt för första gången kunnat somna utan medicin tänker hon att det nog är bra för dem som inte är änkor, att de inte kan förstå hur oupplösligt deras arbetsglädje, självförtroende och energi hänger samman med den de är gifta med.

Det där går förstås att vända och vrida på. Det finns många äktenskap som snarare dränerar den ena makan eller båda på såväl glädje som energi. Men visst, tomheten när den ena av två i denna tvåsamhetens högborg försvinner, och särskilt efter 47 år och 25 dagars oupphörlig gemenskap, nej, den går inte att föreställa sig. Inte heller den fasa som uppstår i insikten om det som förtigits och aldrig blir möjligt att fråga om.

Det är inte så många år sedan en annan amerikansk författare, Joan Didion, utkom med sin Ett år av magiskt tänkande och det är omöjligt att läsa Änkans bok utan att jämföra den med Didions sorgeskrift. Där den senare mycket avskalat, nästan kristalliskt vackert, beskriver det år som följde på maken John Gregory Dunnes död och hur insikten om att han aldrig någonsin skulle komma tillbaka bara mycket långsamt växte inom henne, är Joyce Carol Oates text ett krängande, vildvuxet rop, en grav där gravstenen fortfarande saknas och gräs och blommor ännu inte gett förlusten någon tydlig form.

När Änkans bok utkom i original i USA tidigare i år kritiserades Oates för att hon utelämnat det faktum att hon redan under det första året efter Ray Smiths död träffade en ny man. Hur kunde hon göra en poäng av en detalj som att det tog henne ett och ett halvt år att radera Ray Smiths röst från parets telefonsvarare, medan hon inte ens nämner att hon redan elva månader efter hans död var, som kritikern i New York Times uttrycker det, ”lyckligt förlovad” med neurologen Dr Charles Gross? Med vilken trovärdighet kan hon avsluta sin bok med rådet ”på den första årsdagen av mannens död bör änkan tänka Jag höll mig levande”, när hon då redan var på väg att gifta sig med Dr Gross?

Invändningar som dessa är impregnerade av någon sorts krav på entydighet, vilket i sammanhanget är befängt. Vem har skapat lagen om att den som sörjer måste göra det i varje atom av sin verklighet? Hela tiden? Vem har skapat regeln som påstår att det inte går att sörja och vara förälskad samtidigt? Berättelsen om hur änkan möter en ny man, mitt i sorgen, och förmår se framåt igen kunde också varit en läsvärd historia. Men i just det här sammanhanget en annan historia.

Ingrid P Bosseldal