Brombergs
Jaha, lite Henry Parlandsk svalkande likgiltighet ska barnen ha. Och allt de önskar sig och lite till. Närhet och utrymme, uppmärksamhet och frihet, lyhördhet och stillatigande.
Det är inte så lätt att vara lagom oengagerad i dem som passionerat intagit ens hjärta. Inte så lätt att försöka tiga om deras lysande stjärna och i nästa stund tvingas stå utanför deras dörr och knacka utan att få någon respons.
Allt som skulle bli rätt som blev så fel och en dag sveper jordens undergång för andra gången på ett år in över Arvika. Den här gången i form av ett vrålande oväder, och Minna, som driver en liten vägkrog mitt i ingenting, tvingas medan stormen bedarrar ta in det hon i snart ett år vägrat acceptera.
Vad det är ska jag inte avslöja. Det är nämligen den vissna knopp som blad för blad avtäcks i Majgull Axelssons nya roman, Moderspassion. En berättelse om kärlek och vidrigaste sorg, om kön, klass och kvinnlig utkastadhet, förnedring, vanära och revansch.
En gång var moderspassion en åkomma som i bästa fall kunde lindras med en brygd bestående av ett stop vin eller gammalt öl, en hand timjan och lika mycket krusmynta och poleja. För det mesta verkar det dock ha varit en dödlig sjukdom. Den som släktforskat lär mer än en gång ha stött på anmödrar som avlidit i moderspassion eller i varje fall sluppit ifrån kronoskatten eftersom de varit arbetsoföra till följd av åkomman. I dag skulle vi nog kalla det för förlossningspsykos. Och lägga en helt annan, betydligt mer positiv innebörd i uttrycket moderspassion.
Det är väl också i den senare betydelsen som Axelsson lånar uttrycket till sin romantitel, även om passionens ursprungliga relation till lidande (som exempelvis gett oss ordet ”patient”) finns som en självklar komponent. Att älska innerligt och att vilja gottgöra det tidigare generationer försummat har sina risker. Omsorgen kan bli en tvångströja, och så står modern plötsligt där och knackar på dörren till sin vackra och begåvade dotters rum utan att bli insläppt.
Jag har haft svårt att bestämma mig för om Majgull Axelssons Moderspassion främst är en exempelsamling på olika föräldraskap eller en subtil kritik av den kvinnliga ofriheten. Det finns några mansskildringar i romanen som vrider om kniven rakt i patriarkatets mörkaste hjärta. Det finns föräldrar vars logik är glasklar och ändå så bakvänd. Och det finns en liten grupp människor som för beskydd delar några stormiga timmar på Minnas krog och i långa egna avsnitt får ge sina versioner av det som sker och det som skett.
Visst kan det se ut som ett utslag av vansinne att med värmländskt uttal döpa sina söner efter amerikanska filmstjärnor: Tyrone (med y och ett hörbart e), Burt (förmodligen uttalat som Kurt) och Marlon. Och framförallt kan det vara nog så komplicerat för dessa söner att se att det ok som lagts över dem i och med namngivningen i själva verket är ett utslag av oändlig kärlek.
Det kan ju också se ut som galenskap att nästan helt överge sitt barn för att viga sitt liv åt en alkoholiserad jättebebis. Eller att låta sin nya mans översittarfasoner styra ens förhållande till ende sonen. Men snarare väcker det frågor om vem mamma tillåts vara mamma åt, samtidigt som det i just den här romanen paradoxalt nog inte alls behöver gå bättre för den som ingen far har. Tvärtom. Det var inte bara i förgången tid som hora var ett skällsord.
Majgull Axelssons mödrar har en styrka som tveklöst gör det möjligt för dem att haka ner sonen ur snaran eller ta dotterns parti mot världen. Men den där styrkan kan också förbytas i vanmakt. Vad göra med kärleken när den inte tas emot? Vad göra med orden när ingen lyssnar? Eller, som i den diktstrof av Tove Jansson som är romanens motto: ”Du skulle ha blivit så vacker på porträttet som aldrig blev gjort.”
Moderspassion är inte någon helgjuten roman. Perspektivskiftena mellan de olika karaktärerna är spännande, men disparata. Bäst är de avsnitt som berättas ur Minnas perspektiv: om relationen till mamman, den jublande ömheten för dottern Sofia, självklarheten i livet på moster Sallys vägkrog, den magiska uppgörelsen med farmodern som aldrig erkänt sitt barnbarn och, till sist, tacksamheten över att ha fått föda ett barn och för en tid hålla henne tätt intill sig.
Det är bra. Men det är på nåt sätt en luggsliten historia, som liksom sina två kvinnliga huvudpersoner (Minna och Sally) rakryggat går framåt utan att be om ursäkt för de trådar som råkat fransa upp sig.
