Bengt Ohlsson | Rekviem för John Cummings

Det är redan efteråt när Bengt Ohlssons själa­mässa för Ramonesgitarristen John Cummings, alias Johnny Ramone, inleds. Bandet är upplöst sedan några år, sångaren Joey Ramone satsar på solokarriär och kämpar mot lymfcancer, basisten Dee Dee Ramone skriver prosa och knarkar vidare, trummisen Tommy Ramone spelar bluegrass på lokala musikfestivaler och Johnny Ramone har flyttat med sin hustru Linda till Los Angeles där han samlar på skräckfilmsaffischer och håller efter killarna som ska rengöra swimmingpoolen.

Det är länge sedan Johnny var John Cummings och slogs med basebollträn och sniffade lim i New York-stadsdelen Queens. Länge sedan han nästan som i en uppenbarelse bestämde sig för att sluta med droger och kriminalitet och börja jobba som lärling på samma bygge som sin auktoritäre far och, när han blir friställd, börjar skriva punkhistoria med Ramones.

Rekviem för John Cummings är en långsam, lågmäld text med en oavbrutet insisterande autenticitet. Läsaren släpps ner i huvudpersonens liv vid tiden för småpratet om den senaste baseboll-matchen på stam-delin i Los Angeles, och prostatacancerbeskedet och får sedan följa honom fram till döds­ögonblicket.

Det finns inte mycket värdighet i att förlora potensen, läcka urin och långsamt lösas upp i cellgiftskräkningar och skelettcancersmärta. Ändå är det just värdighet Bengt Ohlsson skänker John Cummings, värdighet, mänsklighet och många, mycket nära vänner som står pall, håller honom i handen, gråter och tröstar.

Under läsningen funderar jag på vad porträttet av Johnny Ramone och hans konservativa kompromisslöshet påminner mig om. Sektledare? Företagsledare? Nej ... Mitt i alltihop finns det något alldeles för reko.

Plötsligt kommer jag på det: han är den lika amerikanska som hollywoodska tränaren/coachen/kaptenen; sträng, krävande, stenhård, men också rättvis och längst där inne pulserar ett empatiskt hjärta. Det är bara det att han aldrig låter detta hjärta ta kommandot över förnuftet, för hur skulle det då gå? Då skulle det bli som med Joey Ramone som alla älskar: någon som sitter där och lovar fansen en möjlig barrunda efter signeringen, men sedan tar bakvägen ut och efterlämnar brustna förhoppningar.

Att vara vallhund och gränssättare för att kunna hålla det man lovat, ger inga omedelbara utslag i fansens (eller för den delen bandkompisarnas) kärleksmentometrar. Det är inte så punkigt att omedelbart sparka den som missar en spelning för att han supit bort chauffören eller införa böter för den bandkollega som sätter egna begär framför gruppens. Inte heller att ständigt skälla ut den som inte håller takten.

Men Johnny Ramone är inte den som tänker finna sig i rollen som medberoende; var och en får ta ansvar för sig och sitt och även konsekvenserna av sitt handlande. Också om det kostar en vän eller ett berömmande ord.

För Johnny Ramone, i Bengt Ohlssons tappning, ställer man upp för laget oavsett vilket. Det spelar ingen roll att man brutit en tå eller tycker det är roligare att spela match än att träna. Man kommer. Man gör det enda rätta. Och gör man det inte, får man stå sitt kast.

Samtidigt ser man om sina intressen så att ingen blåser en på det man har rätt till. Ingen ska sätta sig på Johnny Ramone, ingen ska sko sig på någon annans bekostnad. Därför såg han ingen poäng med att – vilket dock skedde – börja ange vem i bandet som skrivit vilken låt.

Belackare kan hävda att det berodde på att gitarristen bidrog med betydligt färre kreativa impulser än Dee Dee och Joey.

Men det kan också vara något annat: repub­likanen Johnny Ramones sammanvigning av militär moral och insikt om att ingen kedja är starkare än sin svagaste länk, hur mycket än vissa delar glänser på bekostnad av andra.

Bengt Ohlsson blandar namngivna, verkliga personer och händelser med fiktiva, eller åtminstone anonymiserade. Ibland är det ganska lätt att ana vem som döljs bakom ett diktat namn,ibland är det betydligt svårare. Jag antar att den nära vän, skådis och filmregissör som kallas för Leon och hela tiden står mycket nära Johnny och Linda är Nicolas Cage, och att den Wayne som självklart står vid Johnnys sida och även håller talet när Ramones som det allra första punkbandet väljs in i Hall of Fame är Pearl Jam-sångaren, anti-Bush- och pro-choice-aktivitisten Eddie Vedder.

Ideologiskt är nog Johnny Ramone och Eddie Vedder ett lika omaka par som beatgenerationens Jack Kerouac och Allan Ginsberg (aktuella i en annan svensk roman från i år). Och ändå så ömsesidigt nära. Huvudpersonerna Jack Kerouac respektive Johnny Ramone förenas dessutom i sina försök att distansera sig från flum och hippierörelse, samtidigt som båda, delvis felaktigt, kommit att representera generationsrörelser som närmast automatiskt uppfattats som utmanande av denrådande ordningen.

Rekviem för John Cummings är en rörande berättelse om en man som långsamt dräneras på sin manlighet utan att förlora sin mänsklighet, om vänskap och, framförallt, en text med ett berättarperspektiv som i sin detaljrikedom, sin absoluta trovärdighet i såväl fiktionens nu som i dess många biografiska återblickar är en njutning att läsa.

Ingrid P Bosseldal