”Den sista djävulen att dö” av Richard Osman, Albert Bonniers förlag
Översättning Ing-Britt Björklund
Coopers Chase, vilket ställe. Som om ett gäng 70-plussare fått gå loss och drömma fritt om hur det optimala seniorboendet skulle se ut. Vackra omgivningar i södra England, trevlig matsal, roliga aktiviteter – och en hemlig klubb som löser brott. Det är lätt att se Steven Spielbergs kommande filmatisering framför sig; jag tänker lite ”The Goonies” goes äldreboende. Hursomhelst, i denna drömvärld utspelar sig Richard Osmans humoristiska feelgooddeckare om privatspanarna i Torsdagsmordklubben och vi är nu inne på den fjärde delen i serien om Elizabeth och hennes vänner. De håller stilen.
Det dröjer inte många sidor förrän klubben sätter tänderna i ett komplicerat mordfall och kör sina egna och okonventionella metoder för att få fram sanningen. Ett skrin med heroin på vift skrämmer inte hjältarna och den till synes oförargliga Joyce blir tuffare mot buset för varje bok. Det är spännande, men framför allt underhållande och klart uppfriskande att få skratta högt när man läser en deckare. Joyces återkommande dagbok är som alltid ett lyckopiller. I denna bok finns dock ett ganska stort vemod som följer av att en av huvudpersonerna är drabbad av demens. Osman skildrar förloppet inifrån och utifrån med oerhörd känsla och lyckas förmedla både smärtan i att tappa det som är ens liv och lyckan i att känna kärlek. Det är så fruktansvärt sorgligt, men också vackert och det går inte att värja sig.
I författarens efterord lovar han att det kommer mer från Torsdagsmordklubben. Can’t wait.
”Bestseller” av Pascal Engman, Bookmark förlag
Bladvändarkungen Pascal Engman är nu inne på den sjätte boken med polisinspektör Vanessa Frank i huvudrollen och den här gången har han grävt där han står. ”Bestseller” är en form av metadeckare om den bästsäljande thrillerförfattaren Raymond Salinas som mördas precis innan han ska till bokmässan i Göteborg. I sin research för boken har Salinas intervjuat flera personer i kriminella nätverk och polisen misstänker att han kan ha avslöjat för mycket. Men författaren höll dessutom på att skriva på sin nästa roman och Vanessa har sina teorier om vad som ligger bakom mordet. Inte oväntat är hennes vän Nicolas också på banan.
Har man läst Engman tidigare känner man igen berättartekniken med effektiva scener, korta kapitel där cliffhangers lurar bakom varje hörn och ett konstant högt tempo. Plågsamt spännande och omöjligt att sluta läsa. Det är uppenbart att han, likt sin fiktiva författare, har lagt ner avsevärt arbete på research; skildringarna av de kriminella miljöerna är trovärdiga och kommer skrämmande nära. Advokatens samröre med gängen är en skräckfilm i sig. Jag fastnar dock mest för den olycklige journalisten Lars Nilsson som förlorat jobbet men inte vågar berätta för sin familj – och som vägrar att ge upp.
Träffsäkra detaljer bidrar till att snabbt skapa tydliga bilder i Engmans miljöer, men när vi för tredje gången får veta vilket klockmärke Vanessa har på armen blir det tröttsamt och liknar mest övertydlig produktplacering i en Netflixserie. Även en redaktör kan bli fartblind.
”Stormberget” av Liza Marklund, Piratförlaget
Med ”Stormberget” sätter Liza Marklund punkt för sin trilogi som utspelar sig i Stenträsk i Norrbotten. Berättelsen sträcker sig över lång tid genom de tre böckerna, men knyts samman av miljö, släktband och polisen Wiking Stormbergs liv och arbete. Hans roll i den första boken, ”Polcirkeln”, var en i bakgrunden men i uppföljaren ”Kallmyren” steg han fram och tog sin plats. I den avslutande romanen hittas ett lik i just den myr där Wikings fru försvann trettio år tidigare, vilket får alla att tro att det är hon. Wiking – och alla som läst de föregående böckerna – vet att det inte är Helena och snart kan man konstatera att det är en man med en påle genom bröstet. Utredningen leder bakåt i tiden och för Wiking blir det en personlig tidsresa med upptäckter som kan förändra hans självbild. Samtidigt bankar nutiden på dörren och kräver stora beslut om framtiden.
Det bästa med Marklunds återkomst till deckargenren är valet av plats. Att författaren rör sig i barndomens landskap blir tydligt i nästan varje steg; det här är hennes hemmiljö och hon går på säker mark. Den starka närvaron förstärker stämningen, även om det aldrig blir lika hisnande som i bladvändaren ”Kallmyren”, och verkliga händelser i trakten ger tyngd till berättelsen. Marklund lyckas avsluta sin serie med trådarna snyggt sammanflätade – och med en dörr fortfarande på vid gavel mot det okända. Det är nästan så att man undrar om hon funderar på att ta den vägen i en ny bok, men det fungerar minst lika bra som ett snyggt öppet slut.
”Skinn”, Sara Strömberg, Modernista
”Sly” vann Deckarakademins pris för årets bästa debut 2021 och året därpå kammade uppföljaren “Skred” hem priset för årets bästa kriminalroman. Det var en hyfsad start för Sara Strömberg som med ”Skinn” nu skrivit den tredje delen om lokalredaktören Vera Bergström, en oemotståndlig gestalt som med all säkerhet bidragit till framgången.
Mycket är sig likt när vi återvänder till Veras värld. Hon bor kvar (i samma tvåa) ovanpå tågstationen i Ånn med Jämtlands-posten som arbetsgivare och ”Strömmen” som vänligt bullrig chef i Östersund. För att få fart på tidningen, och framför allt prenumerationerna, satsar ledningen stort på att redaktionen ska börja gräva i ett kallt fall. Det handlar om vad som kallas yxmorden i Storlien, ett 28 år gammalt ouppklarat fall där en pappa och två barn hittades mördade med yxa i sitt hem medan mamman var, och fortfarande är, spårlöst försvunnen.
Vera går genast igång på uppdraget och hittar nya vägar, samtidigt som hon försakar livet utanför jobbet. Hur ska det gå med relationen till Thomas? Precis som i tidigare böcker växlar perspektivet mellan Vera och andra personer, och även mellan första och tredje person. Vi förflyttas också tillbaka till 90-talet och får lära känna de inblandade i fallet. Styrkan är som tidigare Strömbergs känsla för sina egna miljöer och förmåga att ge sitt perspektiv på livet långt från storstan. Hon är skicklig på personskildringar och den som inte faller för den kantiga Vera kan man bara tycka synd om. Upplösningen blir minst sagt dramatisk.
LÄS MER:Detta borde täppa till truten på Läckbergs kritiker
LÄS MER:Recension: Här är deckarna att läsa i höstmörkret
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
