Manusförfattaren med mera Anna Fredrikssons debutroman Sommarhuset är en effektiv studie i perspektivförskjutning. Först är det mycket lätt att solidarisera sig med huvudpersonen Eva – hon som ställde in sitt eget liv för att ta hand om en svårt deprimerad mamma – och förakta småsyskonen Anders och Maja som trots framgångsrika yrkeskarriärer och tjocka plånböcker tar strid om arvet så fort modern lyckats med det Eva i så många år försökt förhindra.
Skildringen av hur Maja och Anders med familjer anländer till det sommarhus som arvstvisten ska handla om, är klaustrofobisk. Där har Eva och modern – och när han var yngre även Evas son Elias – låtit livet lunka på, sommar efter sommar. Där har nu Eva, förstenad av sorg, dragit sig undan. Och så kommer syskonen med sina barn och respektive och värderar, kritiserar och planerar. Där måste målas om. Där har en katastrofal renovering genomförts. Och där ska det byggas ett lusthus (det höjer priset).
Det är häpnadsväckande hur Eva ändå stannar kvar, står där mitt i syskonstormen och står emot. Hon vägrar skriva på handlingarna om försäljning. Hon vägrar låta sig drivas bort. Och någonstans mitt i romanen, när hon alldeles håller på att gå sönder och för att få hjälp ringer prästen som begravde modern, säger denna några ord som långsamt ska börja vrida perspektivet: ”Kan det vara så att huset står för en längtan efter närhet till er mamma? Den längtan och saknad som ni alla känner.”
Sommarhuset är långtifrån någon helgjuten roman. Språket är lite livfattigt och livsstilsmarkörer, storstad, medelklass och väntande löften om kärlek andas chick lit (om än utan genrens typiska tokroligheter). Ändå berörs jag starkt av hur Fredriksson gradvis ruckar på historiens grundförutsättningar. Någon har förvisso vigt sitt liv åt att vårda en sjuk mor. Men andra har samtidigt förlorat denna mor – och sin storasyster – långt innan modern tog sitt liv.
