Dumheter i politiken är enkla att basunera ut men svåra att bemöta. Det svåra ligger inte i graden av komplexitet – en dumhet är en dumhet – utan i att bemötandet är tidsödande och utrymmeskrävande. Man kan behöva rensa spelbrädet helt och ställa upp pjäserna korrekt, innan man ens kan inleda sin argumentation: ”Allting med det du just sa är fel. Så här fungerar det egentligen.”
Någon som oftare än andra kommer med dumheter av det slaget är Svenska Dagbladets kolumnist Lena Andersson. Oroväckande lite som har med människan och världen att göra fungerar på det sätt som hon tror, varför bättre vetande debattörer måste rensa spelbrädet och börja om från början. Om och om igen.
I sin senaste kolumn angriper Andersson en forskningsartikel om klimatförnekelse. Forskarna har studerat hur klimatförnekare försöker att efterlikna riktig vetenskap i hur de presenterar sina åsikter och uppfattningar. På vilka sätt de låtsas. Hur de spelar teater.
Studien har alltså flera premisser. För det första vet forskarna att klimatförnekarnas argument är ovetenskapliga. För det andra vet de att klimatförnekarna försöker ge sken av att ägna sig åt vetenskap, genom exempelvis hittepågrafik och nonsensdiagram. Båda är väl belagda i mängder av tidigare forskning.
Lena Andersson hoppar rakt över premisserna.
Den nya studien är intressant eftersom forskarna undersöker hur det går till när klimatförnekarna gör så. Vilka metoder använder de? Hur samverkar deras användning av bild och text? Vilka effekter uppnås? Det är intressant kunskap som kastar ljus över hur ovetenskapliga uppfattningar om klimatet sprids i samhället.
Lena Andersson hoppar rakt över premisserna. Hon påstår att forskarna ”utan motivering” tillskriver klimatförnekarna sådant beteende och att dessa ”förmodas” delta i ett slags rollspel. Som om sedan länge etablerad kunskap inte existerade.
Därför kan hon bekymmerslöst beskylla forskarna för att själva vara ovetenskapliga. De borde ju bemöta hittepågrafiken och nonsensdiagrammen! Andersson drar ut till försvar för klimatförnekare, som hon menar ”demoniseras” till den grad att det offentliga samtalet ”vägrar befatta sig” med deras ”synpunkter och iakttagelser”. Allt detta möjliggjort genom att hon helt enkelt struntar i vad som är känt och inte inom vetenskapen.
Den dumhet som Andersson ägnar sig åt är att bortse från hur världen faktiskt ser ut och fungerar så att hon kan ställa upp spelplanens pjäser som hon vill. Löparen på kungens ruta, bonden på tornets. Resten är, som så ofta annars i kolumnistens åsiktsproduktion, vilda fantasier om en alternativ verklighet.
