Låt mormor vara surmagad, klä sig i kåpa och skaffa en korp på axeln, tycker Jonathan Bengtsson.
Låt mormor vara surmagad, klä sig i kåpa och skaffa en korp på axeln, tycker Jonathan Bengtsson. Bild: Ozgur Coskun

Jonathan Bengtsson: Vi måste låta våra mormödrar hata sina barnbarn

Ständigt skyfflar vi våra barn på mor- och farföräldrar över hela landet. Jonathan Bengtsson tycker att de gjort sig förtjänta av lite lugn och ro, i stället för att passa upp på rovdjur i Musse Pigg-byxor.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Min mormor dog i förrgår, så som mormödrar till sist gör. Jag kom då att tänka på flera saker: hennes hänsynslösa köttfärslimpa. Hennes puffiga frisyr. Hur hon rökte men alltid bara luktade parfym och gryta. En bild från Gran Canaria där hon stod i solhatt tillsammans med sin fästman, och var milt berusad. Men givetvis också på hur uthållig hon var. Allt hon lagade, allt hon organiserade. Hur hon aldrig någonsin var arg eller irriterad, vilket är svårt att förstå.

För några månader sedan presenterade Centerpartiets ungdomsförbund en äventyrlig idé. I ett klipp på Tiktok pratade då en gosse om att legalisera droger. Han sade vid ett tillfälle något intressant: "Om du vill ta kokain med farmor på altanen, då ska du få göra det".

ANNONS

Vid tidpunkten tyckte jag att detta lät bryskt, men i dag förstår jag plötsligt vad gossen menade. Givetvis bör ingen av oss inta kokain. Men är inte våra farmödrar och mormödrar i behov av lindring? Alltid ska de tjänstgöra oss, alltid ska de bistå och behaga. Sällan får de tack.

Betänk följande scen: Du bjuder in barn och barnbarn en söndag. Egentligen vill du bara vila. De har med sig gräddklubbor från marknaden, och din plyschsoffa ser ut som en spräckt böld efter tre minuter. Kåldolmar serveras, till ingen nytta. Din son, som du har burit under dina revben, suger upp sås med tummen och spiller gelé på sin pikétröja. De små ber endast om socker och tittar inte på dig. Du står där och trugar med dina brysselkex, som en piskad bondsugga.

De har med sig gräddklubbor från marknaden, och din plyschsoffa ser ut som en spräckt böld efter tre minuter.

Besök från barnbarnen kan inte alltid vara kul. Men detta får inte en morförälder säga. Det ligger inte i deras roll. När deras barn ringer kan de inte svara: ”jag vill inte att ni kommer i dag. Jag tänker inte stå och laga mat till två rovdjur i Musse Pigg-byxor”. Eller: ”Jag kommer naturligtvis inte följa med till High Chaparral i Kulltorp och vaska guld, bland kabaréartister och pederaster. Jag kommer inte heller gå med barnen på bibliotekets piratstund nästa lördag, så att ni kan ligga hemma i bar underkropp och sova med fördragna gardiner”. "Skulle du kunna ta Gösta imor-" "Dra åt helvete". Så kan man inte säga, även om man vill.

ANNONS

Jag vet att min mormor uppskattade oss. Jag vet att hon tyckte illa om oss också. En gång punkterade jag en av hennes tavlor med en paraplyspets. Jag hade sneda tänder, såg ut som en rullstensås i munnen, och gick runt och sjöng hela tiden. Det är klart att jag var svår att älska.

Jag minns också hur en av mina släktingar brukade trycka mig över öronsnibben. Hon slöt sina fingrar runt mitt öra, luktade blåbärstvål, skrattade hjärtligt. Sedan började hon att vrida. Lava rann genom mitt huvud i flera sekunder. Jag förstår nu att det handlade om något naturligt: Hon ville bara se mig ha lite ont. Hon ville bara känna på den fantasi som, detta är jag övertygad om, stora delar av den äldre befolkningen har: drömmen om att slå ett barn.

Hela tiden ser jag våra mormödrar och farmödrar belastas. Vi borde lämna dem ifred, men skyfflar våra avkommor på dem. Är detta verkligen korrekt?

När jag är sextiofem år gammal vill jag inte ha med de yngre att göra. Jag vill gå runt på stan med mat runt munnen och en kopparorm i bröstfickan. Hata kassörskor helt utan anledning. Köpa hem en stor Plopp och råka sätta mig på den i soffan.

ANNONS

Vi bör lämna våra mor- och farföräldrar ifred, detta är vad jag försöker säga. Eller låt dem åtminstone vara arga och trötta när vi träffar dem. Döda idén om mormodern som ohjälpligt munter. Låt henne i stället vara surmagad, låt henne vägra. Låt henne klä sig i kåpa och skaffa en korp på axeln. Låt henne, så skulle man kunna uttrycka det, vara en människa. Jag tycker att vi har kommit tillräckligt långt nu.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Russell Brand har förstört det fina med mansrörelsen

LÄS MER:Recension: ”Robin Hood forever and ever” på Backa teater

LÄS MER:Vem hade jag varit om jag inte hade pissat på mina vänner i duschen?

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS