Vy över Älvsborgsbron.
Vy över Älvsborgsbron. Bild: Stefan Berg

Tack för att jag fick vara er kulturchef, Göteborg

Efter ett halvt decennium som kulturchef slutar Björn Werner nu som kulturchef. I sin sista krönika berättar han om tankarna kring att sluta – och hur stolt han är över åren på tidningen.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Bokmässans tredje morgon. Jag vaknar av att jag fryser under min tunna filt. Inte ens täcket är kvar i lägenheten i Majorna. Den är tom nu, så när som på en säng. Det är först där insikten verkligen slår mig: Jag är inte kulturchef på GP längre. Jag bor inte ens i Göteborg.

En situation som om man ska hålla sig till manus är sorglig. Antar jag. Men riktigt så är det inte, faktiskt.

Det betyder inte att det inte varit en svår process. Att landa i det som nu känns som det enda rätta – att fokusera på min familj snarare än mitt jobb – har varit tufft. För det är ju ofta så, att det är oron inför att fatta ett beslut som är det hemska, inte själva beslutet som sådant. Och det har varit en vånda det här året, när jag å ena sidan bildat familj i huvudstaden men å andra sidan haft Göteborgs, rent objektivt, finaste jobb.

ANNONS

LÄS MER:Björn Werner slutar som GP:s kulturchef

En vånda som inte blivit bättre av hur jag känt att själva det göteborgska långsamt börja rinna ur mig.

När man är i Göteborg så sällan som jag varit under min föräldraledighet är det en närmast psykedelisk upplevelse att komma till stan. Nya obegripliga kontorskomplex och lyxhotell täcker himlen. Västlänkens byggarbeten river upp gatorna till öppna sår. Det är förvirrande även om man upplever det varje dag, men man vänjer sig lättare om man får se en våning läggas till nästa på Karlatornet. Så är det inte för mig. Jag känner inte igen mig längre.

Värst har ändå varit kampen mot min egen röst. Stockholmskan liksom äter sig in i min dialekt. Byter undan för undan ut både prosodi och uttal. Jag säger “snacka” istället för att prata. “Käka” i stället för att äta. Uttalar inte sista konsonanten i slutet på längre ord. Det går inte att göra något åt, men så länge jag fortfarande haft ambitionen att vara kulturchef i Göteborg har det varit besvärande. Kan man tänka sig något värre än en kulturchef som plötsligt pratar som i fräckestan? Nej du!

Det är en identitetskamp jag nu slipper. Gudskelov.

Visst kommer jag att sakna jobbet. Men att ha varit kulturchef fyller mig främst med stolthet. Att få forma stadens kulturjournalistik är det största och finaste ansvaret man kan få i Göteborg – och jag har haft den äran under ett halvt decennium. En period som jag också fått otroligt mycket gjort på.

ANNONS

När den här texten publiceras sitter jag på tåget hem till Stockholm. Det är dags.

GP:s kultursida har blivit en livlig röst i den nationella kulturdebatten, hela tiden med en självständig röst utanför Stockholms invanda roller. En ställning som varit viktigt för mig att värna om och bygga vidare på. Att vi under Svenska Akademiens krisår lyfte andra perspektiv när drevet gick i Stockholm var inte alltid populärt, men likväl viktigt för att skapa balans i en överhettad debatt. En hållning som också gjorde att stora delar av samtalet om Peter Handkes Nobelpris hamnade på våra sidor, inte i någon av huvudstadens tidningar.

Genom att använda utanförskapet till vår fördel har vi också kunnat ge perspektiv som många andra missar. Det är inte konstigt att det var just här på GP Kultur som vi kunde börja ifrågasätta hur barn med kulturell bakgrund lättare kommer in i branschen. Att GP:s kritiker inte dagligen rör sig i huvudstadsminglet har också varit en förutsättning för att kunna göra GP Kultur till den sida för tuff och självständig litteraturkritik som vi är kända för i dag.

Minst lika glad är jag över att se hur GP Kultur nu är göteborgarnas helt självklara plats för den som vill läsa om stadens kultur- och nöjesliv. GP Kultur har satsat på bevakning av livemusik när övriga tidningar skär ner. Under min ledning har vi också tagit många steg framåt vad det gäller att bevaka kulturpolitiken i staden – ett fält som bara kommer att bli viktigare att bevaka under Sverigedemokraternas framfart.

ANNONS

Jag hoppas att ni som läst sidorna under detta halva decennium har haft lika roligt som jag. Och att ni fortsätter att få det minst lika bra med min efterträdare. När den här texten publiceras sitter jag på tåget hem till Stockholm. Det är dags.

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

ANNONS