Varför har jag aldrig hört talas om, än mindre sett en pjäs eller läst en roman som skildrar sverigedemokrater? Frågan slog mig på vägen ut från ett gästspel på Stora teatern för ett par veckor sedan. I ett avskalat furukök hade Andrea Edwards kärva mamma slitits mellan ömheten för sin återvändande dotter och viljan att skydda det barnbarn dottern övergivit.
Dialogen rörde sig som genom ett minfält av tabubelagda ämnen. Efter hand kom det fram att Edwards moder är ledande kommunpolitiker, och sitter i fullmäktige för ett nazistiskt partis räkning. Det som slog mig var att vi kan gestalta nazister som komplexa människor, med vardagsliv och såriga familjerelationer. Sen, att nazister ändå är långt vanligare i kulturen än sverigedemokrater.
Det finns ju gott om pjäser, låtar och tv-serier som vill ta debatten mot SD, från vitsboken Järnrör inte min kompis till Timbuktus Svarta duvor och vissna liljor. Men knappt någon som på allvar försöker skildra Sverigedemokrater som komplexa människor, beskriva deras världsbild eller gestalta de idéer och det tankegods som format dem.
LÄS MER: Timbuktu och Kartellen vållar debatt
Tiden då Sverigedemokraterna och deras väljare kunde avfärdas som ett marginellt randfenomen är sedan länge borta. Partiet är här för att stanna, oavsett vad man tycker om den saken. Och det är problematiskt att vi har ett nytt mainstream som knappt skildras. Trots att nära var femte svensk kan tänka sig att rösta på partiet kommer jag bara på SVT-serien Blå ögon från 2014, där kommunpolitikern Annika Nilsson och det fiktiva Trygghetspartiet, tycktes baserade på SD. Serien kritiserades också skarpt, inte minst från SD själva.
LÄS MER: Rollfigurerna i Blå ögon blir för bleka
Kanske finns nyckeln där. För trots att Sverigedemokraterna ofta beskrivits som partiet med starkast intresse för och idéer om kultur och kulturpolitik så verkar det intresset inte omfatta mycket som producerats efter, säg, 1950. När partiet protesterade mot Liv Strömquists bilder i Stockholms tunnelbana ville man talande nog byta ut dem mot en 1700-talsmålning.
Eller så handlar det om beröringsskräck. I en samtid där ens ansatsen att gestalta åsikter eller fenomen som ligger utanför den svenska mitten-fåran riskerar att väcka hård kritik från folk som inte ens tycker sig behöva ta del av verket i fråga (Jihadisten-debattörer, jag tittar på er!) är det kanske inte så konstigt att manusförfattare drar öronen åt sig. Ingen längtar efter att bli stämplad som rasist eller anklagad för att skänka legitimitet åt främlingsfientlighet.
Men någonting verkar hända. Inte minst om man vänder blicken mot andra sidan Atlanten. Där har sitcom:en Roseanne kommit i en ny tappning, huvudpersonen har blivit Trump-anhängare. Den är inte heller oproblematisk. Men det är ett försök att skildra ett nytt mainstream och åsikter som faktiskt finns där ute, vare sig man vill eller inte.
Den sverigedemokratiska generationsromanen lär dröja. Men när den kommer, vill jag läsa den.
