Det är inte otroligt att både Sverigedemokraterna (SD) och partiets motståndare blir förbannade på Blå ögon. Dramaseriens snabbt växande populistparti på högerkanten Trygghetspartiet är en karbonkopia på SD, komplett med en blågul blomma som partisymbol.
När partiledaren spelad av Kjell Wilhelmsen sitter i en turnébuss inför ett valmöte i Uddevalla och pratar om partiets dubbelspel – att inte prata om den verkliga rasistiska agendan och istället lyfta fram frågor som pensionärernas villkor – har jag svårt att se hur SD-ledningen inte ska ilskna till.
Samtidigt börjar en extremistgrupp med rent nazistiska värderingar härja i landet. Jämfört med deras framfart framstår Trygghetspartiet som en fridsam gräsrotsrörelse. Resultat: Det främlingsfientliga partiets värderingar normaliseras.
Skaparna bakom Blå ögon vill antagligen problematisera kring just detta. Men närheten till den politiska verkligheten i Sverige blir en black om foten för dramat. Efter att ha sett ett par avsnitt tycker jag att Blå ögon fortfarande tassar runt på tå och inte riktigt törs ta ut svängarna. Det känns oförlöst.
Det blir också ett problem att de människor som faktisk hotas av den framväxande fascismen i Europa i dag inte representeras av något karaktärsdrivet jag i serien. De personer som inte har "blå ögon" och svenskklingande namn återfinns i biroller.
Serien börjar med att Elin Hammar (Louise Peterhoff) lockas tillbaka som stabschef på justitiedepartementet efter att ha varit ute i kylan ett tag. Hennes företrädare har mystiskt försvunnit och den rättrådiga Hammar börjar nysta i vad som växer till en konspirationshärva i maktens korridorer.
Detta korsklipps snyggt med Trygghetspartiets valrörelse och den högerextrema terrorgruppens framfart. En av regissörerna Henrik Georgsson har tidigare jobbat med det svensk-danska dramat Bron och det märks. Blå ögon har liknande dramaturgi, med många parallella berättartrådar och rollfigurer med till en början oklar koppling till varandra. Mot slutet av varje avsnitt exploderar det i en rad snabba och våldsamma händelser som lämnar tittarna nyfikna på vad som komma skall.
Det är ett smart men inte helt lätt dramaturgiskt bygge. Vad jag saknar i Blå ögon är de starka karaktärerna som ger mig något mer än en kittlande cliffhanger efter en timmes tittande. I den nyss nämnda Bron var centralfigurerna Saga Norén och Martin Rohde oupphörligt intressanta i sina sociala tillkortakommanden. Jag ville hela tiden veta mer om dem och deras drivkrafter.
I Blå ögon har jag ingen att sympatisera med. Elin Hammar går runt som ett neutrum och blottlägger ledtrådar, Louise Peterhoff har fått väldigt lite att jobba med för att göra henne spännande. Förhoppningsvis ändras det längre fram i serien, men efter två avsnitt är den starkast lysande rollfiguren den våldsamme och alltigenom vidrige nazisten Mattias Cedergren, lustfyllt spelad av Adam Lundgren.
