Laura Ingemarsson: Spotify Wrapped visar att jag lider av popcornhjärna

För en vecka sedan inföll en av årets viktigaste dagar, en högtid nästan i paritet med midsommar och julafton: Spotify Wrapped – streamingtjänstens personliga årsummering av varje användares musiklyssnande.

Den årliga traditionen av aggregerad Spotify-data brukar, förutom att försätta samtliga användare i en 24 timmar lång User Generated Content-psykos, ge en god ögonblicksbild av vår evigt accelererande samtid. En tid där allt, inklusive musiken, måste gå snabbare för att tilltala vår uppmärksamhet.

Precis som alla andra drabbades jag av data-hysterin och tog otaliga skärmbilder på min personliga lista som i år toppades av låten “could you love me while i hate myself” (ja, i gemener) av artisten Zeph.

Genren som Zeph tillhör kan bäst beskrivas som den musikaliska motsvarigheten till lösgodis – färgglada och chokladdoppade dopaminlåtar rullade i strösocker som det är lätt att slänga i sig tre, fyra, fem nävar av. Och trots att konsumtionen resulterar i ett lätt illamående och en sönderfrätt tandemalj vill man ha mer.

Allt fler artister väljer att komprimera sin musik för att maximera lyssningar

Zephs beroendeframkallande kvalitet kan delvis tillskrivas längden på hennes låtar som alla ligger runt minutstrecket. Och med fler än 120 400 000 Spotify-streams (personligen var jag enbart ansvarig för 273 av dessa i år) verkar det kompakta formatet fungera väl.

Zeph är inte heller ensam om att producera korta låtar – allt fler artister väljer att komprimera sin musik för att maximera lyssningar och den genomsnittliga låtlängden har under de senaste 30 åren minskat stadigt. Från fyra minuter och 19 sekunder på 90-talet till tre minuter och 17 sekunder år 2020 enligt UCLA.

Denna minskning i låtlängd blev även extra tydlig under föregående veckas streamingstatistik-orgie.

För Sveriges mest streamade artister 2023 – Bolaget, Yasin, Rasmus Gozzi, 23, Fröken Snusk och Hooja – är det ovanligt med låtar som överstiger tre minuter. Till exempel var speltiderna för de två svenska toppspåren, “Ikväll igen” och “Kan inte gå”, bara 02:17 respektive 02:26.

Detsamma gäller internationellt där många nya artister, speciellt de med en yngre målgrupp såsom Ice Spice, Flyana Boss eller Pinkpantheress, har anpassat sig och håller sig med goda marginaler under tre minuter.

Utvecklingen har flera orsaker. Den är till viss del symptomatisk för den diagnos som jag och många andra unga lider av: sista stadiet av den terminala sjukdomen popcornhjärna. Ja, det är delvis våra friterade hjärnor och icke-existerande uppmärksamhetsspann som är förklaringen till varför artister väljer att komprimera sina låtar, men även plattformarna driver på trenden.

Att musik anpassas efter lönsamhet är såklart inget nytt

För en stor del av nya artister är nämligen Tiktok den primära marknadsföringskanalen och musiken optimeras därefter – det innebär att låtar kortas, refränger premieras och bryggor mellan verser stryks helt.

Ännu ett incitament till musikaliska effektiviseringen är de finansiella drivkrafterna. Spotify, Apple Music och andra streamingtjänster betalar per stream, oavsett sångens längd. Det blir på så sätt enkel matematik. Under den tid som det tar att lyssna på Nina Simones "Sinnerman" en gång (10 minuter 22 sekunder) hinner man får royalty för elva stycken Zeph-låtar? Varför då producera en ”Sinnerman” och gå miste om elva gånger intäkterna?

Att musik anpassas efter lönsamhet är såklart inget nytt. Men när man sätter på sin favoritlåt (för 274:e gången) och vet att den är hyperoptimerad för att passa ens friterade hjärna och Daniel Eks intäktsmodell, då är det som att en del av musikglädjen går förlorad.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Visa världen vår usla smak – ta Fröken Snusk till Eurovision

LÄS MER:Under mitt missfall lyssnade jag på One Direction

LÄS MER:Moderaterna gjorde ”wrapped” – över svenska dödsskjutningar

Laura Ingemarsson