I Bengt Ohlssons biografi ”Margot” berättar Margot Wallström om ett av sina jobbigaste minnen från tiden som socialdemokratisk kulturminister.
Det var när hon gav sig på en lättsam analys av Disneys ”Lejonkungen” under ett tal på Göteborgs filmfestival. Det växte formligen istappar från mottagandet av de snorkigare åhörarna i rummet. Eller som Wallström säger: ”Där stod de där svartklädda människorna och stirrade på mig.”
Ögonblicket är inte svårt att föreställa sig. Kulturvärlden är en genuint svårflirtad publik. Och om det finns en post här i världen där alla är dömda till ständigt misslyckande så är det kulturministerns.
Antingen beskylls man för att vara frånvarande eller klåfingrig, för idealistisk eller för teknokratisk. Försöker man tröstmata en skrikande tårtkonstnär hängs man ut som rasist, har man inte sett årets samtliga svenska filmer på bio är man rudis.
Och just när man tror att man ska få pusta ut en stund dyker det upp någon svartalf till reporter som vill förhöra sig om kunskaperna om Ruben Östlund.
”Hur ska Lillan orka?”, som Povel Ramel sjöng.
Kanske är det så enkelt som att Parisa Liljestrand avskyr film
Kulturminister Parisa Liljestrand hanterar orken på sitt eget sätt. Hon dyker helt enkelt inte upp längre. Det är en manöver som i synnerhet tycks gälla platser som befolkas av stirrande, svartklädda filmmänniskor.
I början av veckan kom beskedet att Liljestrand hoppar över årets upplaga av Göteborgs filmfestival – liksom det traditionsenliga filmpolitiska toppmötet. (Det senare fick nobben även förra året, då hängde hon hellre med Netflix.)
Under torsdagen kröntes pärlbandet av återbud med beskedet att kulturministern även uteblir från årets Guldbaggegala. (Där jag, för transparensens skull, ska nämna att jag sitter i vinnarjuryn.)
Visserligen lämnas inga närmare detaljer om orsakerna till ministerns frånvaro. Kanske är det så enkelt som att Parisa Liljestrand avskyr film. Att hon inte står ut med tanken på ytterligare en svartvit konstfilm på urdu och hellre sjukskriver sig än sitter av ett ofokuserat tacktal från någon slirig skådis på Cirkus.
Det är dock inte särskilt troligt.
Det är nämligen ingen hemlighet att relationen mellan Parisa Liljestrand och filmbranschen blev rätt ansträngd förra vintern. Först skämtades det elakt om henne och Tidöregeringen på Guldbaggegalan. Därefter buades hon ut av publiken efter sitt konfrontativa invigningstal på Göteborgs filmfestival.
Att just dessa arrangemang nu nobbas skulle visserligen kunna vara en slump. I så fall bör den som sköter Liljestrands kalender få ett nytt uppdrag. Rimligare är att det rör sig om en strategisk markering – betalning för gammal ost, helt enkelt.
Visserligen är vi alla långsinta och småaktiga, lite till mans. Och om Liljestrand är av det snarstuckna slaget, är det naturligtvis i sin ordning – i den privata sfären. Kruxet är att kulturministerposten inte är vilken post som helst.
För en kulturminister delar trots allt inte bara ut pengar till jobbiga konstnärer
Den högstämde skulle beskriva den som en symbol för inte bara kulturuttrycken, utan också det offentliga samtalet. En kulturminister delar trots allt inte bara ut pengar till jobbiga konstnärer – hon förfogar också över andra områden som medier och trossamfund. Det gör henne ytterst till en representant för helt centrala demokratiska funktioner, som press-, tros- och yttrandefrihet.
Den som innehar posten har därför ett särskilt ansvar att hantera den oundvikliga friktion som uppstår i ett öppet samhälle på ett konstruktivt sätt, i stället för att stänga in sig och tjura på sitt departement. Mot bakgrund av senare års utveckling i både väst och öst finns det rentav en klar performativ poäng i att visa att man inte bara godtar den premissen, utan rentav uppmuntrar den.
Kalla mig grötmyndig, kalla mig galen – men jag tror att till och med Lejonkungen skulle hålla med om det.
