Vi står inför den svenska sommaren, ljuset har återvänt och snart är sommarlovet här. Hos många av oss väcks minnesbilder från uppväxten.
I samband med händelser och övergångar som upplevs som avgörande aktualiseras inte sällan barndomen. Det kan ske vid examina, förälskelse, separationer, i mötet med föräldraskapets utmaningar, årstidsförändringar eller i anslutning till de rituellt präglade högtiderna.
Det förflutna kan, om än på olika sätt, antas vara närvarande i den vuxnes liv. Barndomen finns i oss. Ömsom slumrande; närvarande i sin frånvaro. Ömsom uppenbarar den sig; naket och oförmedlat. På så sätt kan man säga att historien är levd men att den har förmågan att återuppstå, blekna bort på nytt och att åter komma åter, för att låna den svenske poeten Erik Lindegrens uttryck från diktsamlingen ”Sviter”, publicerad 1947.
Man skulle med hjälp av ett begrepp från den tyske filosofen Immanuel Kant kunna tala om barndomen som tinget i sig. Någonting som vi kan anta att vi erfar effekterna av, men som vi aldrig fullt ut kan veta någonting om.
Erfarenheten pekar på att det förflutna kan bli begripligt på ett nytt sätt i det ögonblick en individ försöker berätta för en annan om det som varit. De flesta av oss har också fått vara med om att mottagarens lyhördhet är utslagsgivande för att berättelsen om den mångfacetterade barndomen ska kunna överlåtas.
Det är mycket som talar för att vi bör sträva mot att försona oss med det förgångna. Det smärtsamma kan bli mindre plågsamt, det lustfyllda få en fördjupad mening. Understundom kan hatet tonas ned och en tacksamhet växa fram utifrån erkännandet av att den enskildes existens är ett resultat av föräldrarnas kärlek och förening.
Skiftande hågkomster tillåts få fler nyanser. Barndomen kan avslutas på ett nytt sätt och bli en av flera utgångspunkter för det fortsatta livet. Men vi känner också till att försoningsarbetet kan bli omöjligt att förverkliga; sveket upplevs för stort, besvikelsen består och historien går inte att glömma.
Den fransk-bulgariska psykoanalytikern och lingvisten Julia Kristeva skriver följande om försoningens möjligheter och gränser:
”Jag vet att den (förlusten av identitet) är omöjlig att överskrida. Man kan inte sätta munkavle på den, det räcker inte att förstå den, vad som kvarstår är att sublimera den... i det oändliga. Romanen, sådan jag uppfattar den, är i själva verket den mest anpassade formen för denna sublimering av vår outhärdliga sårbarhet.” (”Je sais qu’elle est indépassable. On ne peut pas la (la perte d’identité) museler, il ne suffit pas de la comprendre, il nous reste à la sublimer... indéfiniment. Le roman, tel que je l’entends, est justement la forme la plus adaptée à cette sublimation de notre insoutenable vulnérabilité.” (2005) ”La haine et le pardon”. Paris: Fayard, s 630. Min översättning.)
Vi kan sluta oss till att förmågan att bearbeta det övergivna barnets erfarenheter är grunden för den känslighet som gör det möjligt att nå och förstå en annan människa; såväl hennes fragmenterade som sublima uttryck. Kristeva tänker sig att romanen är den mest lämpade formen för att bearbeta de i själen inristade såren.
Förbindelsen mellan det som varit, det som är och det som vi föreställer oss komma skall är stadd i rörelse. Dåtid, nutid och framtid är sammanflätade. Vi befinner oss på spaning efter den tid som flytt och som partiellt kan återfinnas. Skolavslutningar pryder vår stad och inom kort är det midsommar.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Bob Dylan har hjälpt människor att leva
LÄS MER:Därför är det en konstform att läsa
LÄS MER:Det finns inget liv utan oro
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
