Filmrullar i Svenska Filminstitutets arkiv.
Filmrullar i Svenska Filminstitutets arkiv. Bild: Leo Sellén / TT

Hynek Pallas: Om film setts som finkultur hade ni fattat högafflarna

Strömningstjänsterna kan kännas som ett ymnighetshorn, men har egentligen sämre utbud än en klassisk videobutik. Hynek Pallas skriver om filmerna som glöms bort när filmhistorien skrivs.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Minns du filmen ”Mississippi Masala”? Om du som den här skribenten var tonåring på 1990-talet är chansen att du har Mira Nairs romantiska drama i bakhuvudet. Då har du kanske också undrat varför den inte längre går att se. Trots att berättelsen om en ugandiskfödd indiskas relation med en svart man i amerikanska södern fortfarande är en lika ovanlig som bra skildring av exil och etnicitet – del i samma filmvåg som Spike Lees ”Do the right thing” (1989) – och var hyllad vid premiären 1991 så har ”Mississippi Masala” bara försvunnit. Svaret kom när organisationen Missing movies i fjol publicerade en lista över saknade filmer.

ANNONS

Det finns många anledningar till att filmer försvinner. 75 % av all stumfilm är till exempel borta eftersom nitratfilm hade en benägenhet att självantända. 2017 uppskattade Martin Scorseses Film Foundation (som restaurerar film) att hälften av all amerikansk film från före 1950 är väck – en siffra som tickar på eftersom vi inte hinner digitalisera historien.

Men på Missing Movies lista finns alltså titlar ända till 1990-talet. En bidragande faktor är det självbedrägeri som online-samhället fostrar oss i. Strömningstjänster känns som ymnighetshorn när Netflix egentligen har sämre utbud än en klassisk videobutik.

Och finns inte filmen i din app, hur ser du den då? Film som slutar produceras för fysiskt hemmabruk existerar på nåder av rättighetsägare. Elaine Mays komedi ”The Heartbreak kid” från 1972 finns förvisso i en kopia någonstans. Men rätten att visa den ägs av ett läkemedelsföretag (!) som inte vill göra filmen tillgänglig eller släppa rättigheterna.

På min lista finns ”Örat” – Karel Kachyňas film som spelades in i Tjeckoslovakien 1970 och överlevde enbart för att kommunistregimen avskydde den så mycket att kopian låstes in.

Om det här var situationen för litteratur så skulle kulturredaktioner tåga med högafflar till slottet. Men film är inte finkultur. Och, förutom Marvels barnfilmer, inte längre masskultur. Så vem bryr sig? Inte TT, som just la ner sin filmkritik, som GP:s Maria Domellöf-Wik skrev om i en krönika nyligen (30/6).

ANNONS

Dessutom har många huggit sin filmkanon i sten, övertygade om att historiens viktiga hållpunkter är oföränderliga. Kritiker spär alltför ofta på detta mästerverkstänk. I stället för att kämpa för ”The Heartbreak kid” skriver vi en bok till om ”Gudfadern” (1972). Det dröjde 50 år innan en internationell kritikerkår röstade fram en annan film till förstaplatsen på den brittiska tidskriften Sight & Sounds prestigefyllda topplista än ”Citizen Kane” (1941).

Listan görs en gång per decennium, och när det i veckan var dags igen tröstade jag mig med att läsa enskilda kritikers val. Där syns hur historien ständigt skrivs om. Filmer som Barbara Lodens ”Wanda” (1970) och Věra Chytilová ”Tusenskönorna” (1966) har vandrat från periferi till centrum. På min lista finns ”Örat” – Karel Kachyňas film som spelades in i Tjeckoslovakien 1970 och överlevde enbart för att kommunistregimen avskydde den så mycket att kopian låstes in. Sin första visning fick filmen först 1990 och i september får en restaurerad version premiär på Venedigs filmfestival.

Det säger tyvärr också något om hur lång tid det kan ta när filmhistorien ska räddas.

Men Mira Nair hade tur. Efter en förfrågan att visa ”Mississippi Masala” insåg regissören att hon inte kunde lokalisera en kopia. Detektivarbete via produktionsbolag som gått i konkurs ledde till rättighetsägaren – som var ett fan. Nyligen kom en vacker utgåva av filmen.

ANNONS

Det finns en föreställning om att filmkritik har spelat ut sin roll, men det är tvärtom. Ställd inför en konstforms mammutvandring har en kunnig och nyfiken kulturkritik – en som vågar kämpa mot etablerad historieskrivning – aldrig haft lika stora möjligheter att vara relevant.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Nu borde svensk höger ta avstånd från SD

LÄS MER:Recension: ”Beara” av Ivica Ðikić och ”Come to this court and cry" av Linda Kinstler

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS