Bakom en disk, i en flott inredd bar, står jag och “jobbar” en fredagseftermiddag. Det är knappt någon gäst där, eller kund som jag tycker att det heter. Det är först vid skymningen som grabbgängen börjar anlända i etapper. Overshirtfittor, som Marcus Berggren någon gång kallade den sortens glättiga män.
De beställer öl. Eller bärs. Eller bira. De dricker och de dricker. Men det är inte att de berusar sig som är mitt problem. Det är att de är så fullkomligt belåtna med sig själva. De frågar:
– Hur många öl har vi druckit ikväll?
– Tjugotre.
Ovationer.
– Tjugotre öl! Grabbar vi har druckit TJUGOTRE ÖL!
Dunk i ryggen. Följt av ironiska kommentarer till den mest berusade i gänget:
– Man får akta sig för dig ikväll!
Jag står där med mitt påklistrade leende och förundras. Fattar de inte att jag bara låtsas? Att jag bara vill att de ska knäppa sina jack-skjortor och lämna mig ifred.
När de äntligen gått och det är tomt i lokalen läser jag några sidor i min bok. Det finns ingenting att göra, förutom att kanske torka borden en gång till, men min kollega ser på mig besviket.
– Du kan inte stå och läsa sådär. Hur skulle du känna om du var gäst och kom in och såg personalen läsa?
– Jättedåligt, ljuger jag.
Tjejen skrattar och verkar överlycklig över bettskenan hon blir ombedd att prova. Kanske har filmteamet tagit hennes mamma som gisslan.
På spårvagnen hem glider diverse modemedvetna barer och restauranger förbi. Alla pyntade med neonskyltar som typ säger “Cocktail o’clock” och söta servitris-tjejer i vita skjortor. De skrattar med overshirtfittorna när de talar om hur mycket de druckit. När servitriserna vänder dem ryggen slappnar deras ansikten av och mungiporna antar en normal lutning. Undrar om de låtsas lika mycket som jag? Det känns i alla fall så.
Vagnen gör ett stopp vid Gamlestads torg och en blond tjej med hysteriskt ljusblå ögon stirrar på mig från insidan av en skärm. Den gigantiska tv-apparaten är upphängd på insidan av någon slags new-age-tandläkarklinik, och tjejen skrattar och verkar överlycklig över bettskenan hon blir ombedd att prova. Kanske har filmteamet tagit hennes mamma som gisslan. Ju bredare hennes leende blir, desto mindre kommer de skära i hennes mor.
Jag tänker på hur knäppt livet kan vara. Det enda vi gör är att låtsas. Jag leker att jag gillar att prata med andra människor. Hon leker att hon är i extas över en plastmanick hon ska ha i munnen när hon sover. Kanske är overshirtfittorna de enda som inte gör det. Kanske är det de som tvingar oss andra att skådespela.
Jag undrar om det finns någonstans där man inte håller på så här. I vilket fall är Göteborg inte ett sådant ställe. Kanske det var det förr. Innan alla scener skrevs av välbeställda Majorna-pappor med "patchwork"-tatueringar och öl-killar som handlar på A Days March. Innan Göteborgs centrum blev som den där solfjäder-kulissen som döljer ett industriområde i Kalle Ankas jul.
Spårvagnen stannar vid SKF och jag är befriad från innerstadens påtvingade skådespel. Alkisarna har tryckt ihop sig på bänken, varsin långhylsa cider i nävarna. Någon tjej bråkar högljutt med sin pojkvän, som alla kan höra, för han talar via högtalarfunktionen. Någon har somnat på sätet intill mig. Kanske har han, liksom jag, klivit av scenen. I alla fall för kvällen.
LÄS MER:Sluta vara så grötmyndig, Lena Andersson
LÄS MER:Joakim Lamotte ska ha tack för att han lär våra seniorer internet
LÄS MER:Liedman har fel, politikerna är för gamla
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
