Hur ska man förstå kriget i Ukraina? Sedan invasionen började för två veckor sedan har nätet svämmat över av information och kommentarer. Över en natt har Ukrainas president blivit världsberömd för sina tal och uppdateringar i sociala medier från det belägrade Kiev och människor över hela världen följer andlöst utvecklingen.
Det finns också ett element att göra underhållning av krigsrapporteringen som väckt kritik. Som när människor i sociala medier skämtsamt börjar rollbesätta en tänkt filmatisering av invasionen med Hollywood-skådisen Jeremy Renner som Zelenskyj.
Kanske är det lättare för vissa att ta in kriget som fiktion, även om det kan tyckas smaklöst och okänsligt trivialiserande mot dem som nu är på flykt eller gömmer sig i tunnelbanor och källare. Allt kan ändå inte avfärdas på samma sätt.
När journalisten Patrik Oksanen twittrade ut en karta över Centraleuropa härom veckan med orden ”Gondor är under attack från Mordor och Isengård” fick han på nöten i Aftonbladet Kultur (9/12) för att vägra släppa sagorna.
Men i Ukraina kallas de ryska soldaterna faktiskt för orker, något Oksanen själv påpekade i ett svar. Både i uttalanden från politiker och i den virala motståndslåten ”Bayraktar” (titeln syftar på en turkisk drönare) finns textrader om att kämpa mot orker, för att nämna några exempel.
Även ryssarna själva identifierar sig med den förvridna krigarrasen från det klassiska fantasyeposet ”Ringarnas herre” (”Sagan om ringen”) från 1954. Tolkien själv vände sig mot idén att ondskans härförare på jorden skulle vara en analogi för Stalin, något som bokens första översättare Åke Ohlmarks anspelade på i sin fria tolkning av böckerna.
Även i Sovjet tolkades boken så, något som gjorde den politiskt känslig.
I en intressant artikel från 2019 skriver Lars Lovén i Svenska Dagbladet om Härskarringen-trilogin och dess betydelse i Sovjetunionen under kalla kriget där boken var våldsamt populär trots att den inte kom i någon officiell upplaga förrän 1983.
I ”Den sista ringbäraren” av Kirill Eskov från 1999 är berättelsen om härskarringen alvisk propaganda, en sorts fake news, för att rättfärdiga ett massmord på invånarna i Mordor
Under 1990-talet kom en våg av omtolkningar där orkerna nästan alltid spelar huvudrollen. I ”Den sista ringbäraren” av Kirill Eskov från 1999 är berättelsen om härskarringen alvisk propaganda, en sorts fake news, för att rättfärdiga ett massmord på invånarna i Mordor, som i Eskovs bok är ett relativt fredligt och tolerant rike. Andra omfamnar den negativa bilden och hyllar orkernas våldskapital.
Berättartekniska grepp från sagor används också för att bygga legender som ska stärka stridsmoralen och väcka omvärldens sympati.
Ett exempel är den om ”the ghost of Kyiv”, det mystiska flygaresset som ensam skulle ha skjutit ned en rad ryska stridsplan över huvudstaden, eller den om soldaterna på ”Snake island” som vägrade kapitulera för ett ryskt krigsskepp.
Det är oemotståndliga hjältehistorier om att slå ur underläge. Trots att sanningshalten är svår att verifiera eller har visat sig vara felaktig – som i historien om flygaresset – har officiella ukrainska källor spridit historierna.
Vi vill tro på dem. Vi behöver berättelserna. Även om de i slutändan säger mer om oss själva än om vad som faktiskt sker på marken.
Kriget är fruktansvärd verklighet.
Läs mer:
LÄS MER:”Evig hågkomst” – dikt av Kateryna Babkina
LÄS MER:Ghost of Kyiv, Ukrainian Reaper och soldaterna på Snake Island
LÄS MER:Protesterna i Ryssland väcker hopp i mörkret
LÄS MER:Kriget tvingar konstvärlden att vara politisk på riktigt
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
