Marcus Birro: Lena Pilborg gjorde mig till författare

Författaren Marcus Birro skriver om förläggaren Lena Pilborg som har gått bort. Hon var den första att ge ut honom på sitt förlag Tre böcker.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Förläggare Lena Pilborg satt vid det väldiga bordets ena kortsida och rökte. Väggarna i villan i Örgryte var klädda med böcker. Jag satt i min svarta skinnjacka och låtsades läsa genom det finstilta i kontraktet. Givetvis hade jag redan firat beskedet att jag skulle bli poet genom att gå på krogen.

Nu var det morgonen efter några nätter senare och jag och Peter skrev kontrakt på vår första utgivning. Vi gav ut varsin diktsamling i samma bok. Jag glömmer aldrig när de hade kommit och jag fick hämta mina exemplar i en svart sopsäck.

I en stad och i en tid som monumentalt vägrade ge mig en chans så vågade Lena Pilborg och förlaget Tre böcker ge ut mig. Jag var 20 år och skulle debutera som poet.

ANNONS

Lena Pilborg såg rakt igenom alla mina skal och rustningar och lyssnade inte på skitsnacket. Hon skaffade sig en egen uppfattning och lyckades vända, bända och vrida upp den där rustningen av attityd, alkohol och skinnjacka och skrev kontrakt med en helt annan figur, en ömsint, rädd men dedikerad poet som knappt kunde stå upp rakt utan att först formulera sig runt det.

Hon var både oändligt uppmuntrande och väldigt rak. Hon sade: "Du är hemskt begåvad, Marcus, men bara när du använder huvudet och allt du skriver är inte bra."

Efter debuten med diktsamlingen 1992 dröjde det också fem år innan hon publicerade något av mig igen. Hon refuserade allting jag skickade henne under de åren. Jag är henne oändligt tacksam för det. För av alla drygt tjugo böcker som jag har gett ut så gav Tre böcker ut några av de i särklass bästa.

Hon var också totalt chosefri och ointresserad av att ingå i något av alla de flottiga litterära kotterier som växte som mögelsvamp i Göteborg under 1990-talet.

LÄS MER:Bokförläggaren Lena Pilborg har avlidit

Jag satt häromdagen med Erik Niva i Studio Allsvenskan och vi talade om hur vi som skrivande människor känt oss manade att söka oss till andra plattformar, som rörligt eller poddar för att nå ut med våra historier och våra projekt. Lena Pilborg hade en genuin och grundmurad kärlek till litteraturen. Men hon hade framförallt en kärlek till litteraturens möjligheter. Hon var också totalt chosefri och ointresserad av att ingå i något av alla de flottiga litterära kotterier som växte som mögelsvamp i Göteborg under 1990-talet.

ANNONS

Jag tyckte alltid att det var hysteriskt intressant att en välbärgad dam från villorna i Örgryte var den som såg min och brorsans litterära talang och inte någon av de där alternativa scenerna som fläckade Göteborg under de där åren.

Lena Pilborg var en sann litterär rebell i sin filtkofta och i sin vackra villa på Humlegårdsgatan. Hon var oändligt solidarisk och gjorde ingen skillnad på människor. Även en debutant fick sitta ner bland de andra lokala höjdarna och vinflaskorna på Kometen.

Lena Pilborg var en dörröppnare för mig och hennes gärning och betydelse för kulturlivet i Göteborg går knappast att överskatta. Jag är henne och Tre böcker evigt tacksam för allt.

Nyheten om hennes bortgång tar mig i brådrasket tillbaka till den där soliga söndagen våren 1992 när vi fyllde Stadsbibliotekets hörsal till sista plats för releasefest av vår gemensamma bok. Lena var så klart där och lyckades givetvis kliva in backstage exakt i det ögonblick som jag tappade min flaska vitt vin rakt i stengolvet... Lena stannade i dörren, log lite överseende och gjorde tummen upp innan hon diskret avlägsnade sig.

Lena Pilborg var en sann litterär rebell i sin filtkofta och i sin vackra villa på Humlegårdsgatan.

Hennes bortgång är ett slags sorgligt avslut på en litterär epok där boken som fysisk tröst nästan verkar ha spelat ut sin roll. Det känns också som ett definitivt slut på eran där Göteborg kaxigt såg till att odla sin unika position som Sveriges punkigaste litterära scen och hemvist.

ANNONS

Sådana här kvällar, när mörkret faller allt snabbare, men där man fortfarande har hopp om en sned höstsol dagen efter, kan man se stjärnorna klart och tydligt om kvällarna.

Om ni fortfarande har modet att bli berörda av litteraturens obändiga livskraft och trösterika kärlek, tycker jag ni ska se upp mot himlen ovanför Göteborg ikväll. Den har fått en stjärna extra som lyser.

Tack Lena för att du såg mig tydligare än jag såg mig själv. Och tack för att du var med och gjorde mig till författare. När jag tänker på det vackraste med Göteborg och med allt ovärderligt jag fick med mig därifrån, är du en dansande eld runt det mesta av det.

/ Din författare Marcus Birro

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS