Vi är mitt uppe i årets bästa vecka. Göteborgs filmfestival anno 2025 har mer än någonsin känts som en frizon för oss som helt börjat tappa lusten till en överhettad streamingmarknad och dess alltmer mallade utbud.
Under veckan har jag bland annat förälskat mig i Bogdan Mureșanus ”Short cuts”-liknande epos om dagarna kring Ceacescus fall, ”The new year that never came”. (Som bara måste få svensk distribution.) Förbryllats av den franske Alain Guiraudies becksvarta komedi ”Misericordia”. (Den också.) Samt den sjövilda kidnappningsthrillern ”The serpents path” av japanske Kiyoshi Kurosawa. (Yes, den med.)
Ingen av dem är någon Marvelrulle, för att uttrycka det försiktigt. Och därmed svåra att såväl förverkliga som föra ut i världen utan en generös och genomtänkt filmpolitik.
det är just den sortens attacker som bleka politiker reflexmässigt gör för att skapa momentum
På sätt och vis är det därför sorgligt att denna manifestation i konstnärlig bredd, mångfald och polyfoni under hela festivalen överröstats av kulturminister Parisa Liljestrands pinsamma tal om den så kallade filmeliten.
Inte för att utspelet kom från ingenstans – det är just den sortens attacker som bleka politiker reflexmässigt gör för att skapa momentum. Ingen grupp är heller så tacksam att loska på som föregivet bortskämda och självtillräckliga kulturarbetare.
Som förverkligare av stödpartiet SD:s kulturpolitiska agenda har Parisa Liljestrand förvisso skördat vissa framgångar. Inte minst när det gäller slakten av studieförbunden. (Något som Arbetets kulturredaktör Johannes Klenell skrivit bra om under veckan (25/1).)
Men i övrigt har de tänkta kulturpolitiska fyrverkerierna, uppskjutna till bombastiska och populistiska floskler, än så länge snarast renderat fjuttar, likt blöta kinapuffar. Som de alltmer komiska turerna kring utredningen av en kulturkanon – där ledamöterna uppenbarligen står i kö för att hoppa av arbetet.
Eller nu senast de småslantar som privata donatorer kastat efter renoveringen av Kungliga operan i Stockholm. (Att det senares betydelse kraftigt överdrevs och lyftes fram som en morot för kulturlivet i stort att bredda sin finansiering är talande för hur snäva perspektiven är. Vi snackar trots allt nationalscen och ett prestigeprojekt här, inte en utsatt frigrupp i Göteborg.)
att läxa upp kultureliten känns säkert skönt i stunden
Då måste man definiera sig. Vilket alltså skedde genom ett tal som mest av allt framstod som snarstucket – bara någon vecka tidigare hade skämten haglat över Liljestrand under Guldbaggen – men om vilket det samtidigt stod en lukt av bränd jord.
För att läxa upp kultureliten känns säkert skönt i stunden. Och det renderar garanterat ryggdunkar från regeringskollegorna och samarbetspartiet, liksom beröm från marknadsfundamentalister och de vanliga kulturhatarna som vädrar kommunism i varenda konstverk på den här sidan modernismen och älskar att håna de smalare kulturuttrycken.
Men det är också en förbluffande kortsiktig strategi. Inte bara för att det gör det omöjligt för henne att bli tagen på allvar i fortsättningen, både av den bransch som hon faktiskt är tvungen att ha en dialog med och de väljare som har ett hum om hur det kulturella landskapet ser ut, bortom de polemiska förenklingarna. Utan också för att Liljestrands oförskämdheter mot filmbranschen kändes ovanligt malplacerade.
Efter Filminstitutets neddragningar under hösten klingar till exempel antydningarna om ekonomiskt lättsinne och bortskämdhet påfallande falskt – tjugo tjänster har försvunnit. Och är det några som i alla år har fått trolla med knäna så är det just filmsektorn som – vilket många påtalat under veckan – kryllar av entreprenörer, egenföretagare och trippelarbetande slitvargar.
Det vill säga sådana som brukar utnämnas till folkhjältar i arbetslinjens namn.
Att skapa lite surr, för att kamouflera det faktum att man saknar en trovärdig filmpolitik.
Men syftet var alltså varken att bedriva opinion eller dra igång en riktig debatt. Då förolämpar man inte en invigningspublik, som knappast bestod av en lejonpart lata filmarbetare, med aggressiva anspelningar på bidragsberoende. Det här var rakt igenom en avledningsmanöver av en svag kulturminister, ett desperat försök att göra sig relevant som aktör på det redan långtråkiga kulturkrigets slagfält. Att skapa lite surr, för att kamouflera det faktum att man saknar en trovärdig filmpolitik.
Och till med i det senare avgick filmarbetarna med åtminstone den moraliska segern. Kulturministern som röt visade sig vara lika modig som vilken nätkrigare som helst. Efter att ha hållit sitt snäsiga tal vågade hon inte stanna kvar i salongen och se invigningsfilmen, utan störtade ut genom dörren och gömde sig för alla journalister.
Först under tisdagen uttalade hon sig i Expressen och spelade då förvånad över reaktionerna. För övrigt helt enligt trollandets dynamik – det är alltid den andre som är kränkt, själv sade man ju bara som det var.
Men en snöplig sorti är och förblir en snöplig sorti. Just den här ledde tankarna till en av Shakespeares mest ombesjungna – när Antigonus i ”En vintersaga” flyr vildmarken åtföljd av scenanvisningen ”Exit, pursued by a bear”.
Parisa Liljestrand ville reta björnen. Hon fick som hon ville. Dessvärre kommer hon nu att fortsätta förföljas av den.
