”Men Bobbo vad gör du, du måste försvara basen?”
Jag skriker ut orden för full hals. Trots att jag sitter ensam i mitt pojkrum i Eskilstuna. Rösten spricker lite på näst sista stavelsen. Men jag är inte ensam. Jag spelar datorspel online.
Som millenial kan jag dela upp min barndom i två delar – före och efter internet. Jag var en pubertal tonåring och onlinespel var en helt förtrollande värld.
Spelet var ”League of legends”. Det var då och är fortfarande ett av världens största spel. Det går ut på att förstöra det andra lagets bas. Jag själv var ganska bra, för att vara amatör, och om mina vänner ursäktar så var de nog inte riktigt på samma nivå.
Den här matchen betydde egentligen ingenting. Men jag var så otroligt tävlingsinriktad. Det viktigaste var inte att vinna, det viktigaste var att de andra förlorade.
I mina ögon var det oförlåtligt.
Bobbo, min kära vän från gymnasiet, hade en uppgift. En. Att försvara basen. Men Bobbo fick för sig att göra något annat. Gå ut i skogen och döda monster kanske, jag minns inte riktigt. Han försvarade i alla fall inte basen.
Hur matchen gick minns jag inte heller. Troligen förlorade vi. För att Bobbo inte gjorde det jag ansåg var det strategiskt korrekta. I mina ögon var det oförlåtligt.
Meningen ”Men Bobbo vad gör du, du måste försvara basen?” är fortfarande ett internskämt i mitt gamla kompisgäng från Eskilstuna. Även om vi inte hörs lika ofta så kan alla koppla till den gången Bobbo inte försvarade basen. Egentligen minns de nog mest min upprördhet. Historieskrivningen går isär.
Mina vänner växte upp. Eller fortsatte med att spela andra spel. Jag fortsatte kriga på för egen hand. Jag minns känslan när jag nådde upp till Diamond-nivå. Jag funderade att säga upp mig från mitt vikariat som krimreporter på Jönköpings-Posten och satsa helt på e-sport. Men det gjorde jag inte, tack konsekvenstänk.
Att påstå att jag var tävlingsinriktad är en underdrift. Det är jag inte på samma sätt i dag. Ödmjuk och prestigelös skulle jag säga, men jag gissar att alla inte håller med. Lat, kanske någon skulle påstå. Jag skulle inte säga emot.
Insikten att jag kan uppleva spel i stället för att tävla i dem var en befrielse
Jag fick ett Playstation i julklapp några år innan jag skulle fylla 30. Där skedde vändningen i mitt liv. Jag behövde inte längre sitta böjd över skrivbordet som en ostbåge för att spela spel.
Jag kunde ligga i soffan utan hörlurar fastlimmade mot mina svettiga öron. Jag kunde pausa när jag ville. Jag hade sett något om ett spel som kallades ”Red dead redemption 2”. Jag visste inte ens att det fanns ett ”Red dead redemption 1”.
När jag öppnade spelet första gången fattade jag ingenting. Det fanns inte ens någon meny. Min tävlingsinriktade sida ville optimera inställningarna så att jag kunde prestera så bra som möjligt.
Men jag tryckte på play och redan vid första scenen förstod jag att spelet inte handlade om mig utan utvecklarnas skapelse. Jag kollade på ett konstverk. Det var en droska som drog fram i djup snö. Ett gäng cowboys som desperat letade efter skydd. Det handlade inte längre om prestation.
Jag lutade mig tillbaka och sjönk djupt ner i soffan. Insikten att jag kan uppleva spel i stället för att tävla i dem var en befrielse. Jag har inte tagit mig upp än.
Bobbo. Jag förstår nu varför du inte försvarade basen.
I Red dead är jag en cowboy och kan när som helst rida runt i ett underbart vackert landskap. Jag kan jaga, fiska och tälta. Om jag vill.
I spelserien ”The last of us” är jag en lesbisk 19-åring med PTSD. Jag kan skjuta zombier i huvudet och lönnmörda transfobiska sektmedlemmar. Om jag vill.
I ”Ghost of Tsushima” kan jag nästan bokstavligen dra fingrarna genom episka blomfält i alla färger på en ö i den japanska skärgården. Jag kan skriva haiku-dikter och mörda invaderande mongoler. Om jag vill.
Jag ligger kvar i soffan och minns när jag tävlade i datorspel. Det är en person jag inte saknar. När jag spelar i dag är jag alltid en vinnare.
Bobbo. Jag förstår nu varför du inte försvarade basen. För du ville inte.
Men tro inte att jag har förlåtit dig.
Joels speltips
PS5-spel: ”The last of us 2”. Troligen världens bästa spel vad gäller historieberättande. Det har nyligen släppts en uppdatering med nya möjligheter att spendera många timmar i spelet.
Mobilspel: ”Hearthstone”. Blizzard har gjort det möjligt för nya användare att ta sig in i det digitala kortspelet utan att behöva spendera storkovan. Fyllde nyligen tio år och kommer ständigt med nya sätt att utveckla spelet.
Podd: ”Speljuntan”. Den gamla P3-spelredaktionen har nu i ett par år släppt avsnitt varje vecka plus dokumentärer om spelvärlden. Ett personligt men också journalistiskt hantverk om allt från arbetsvillkor till fire ball-spells.
Youtube: Gameranx. En kanal som både släpper nyheter och gör roliga listor om spel.
Twitch: Här kan listan göras lång. Jag följer ett par hundra människor som nästan dagligen sänder live när de spelar spel. Men under de senaste åren har jag särskilt fastnat för Anthony Caliber som har gjort till sin nisch att klara ut ”The last of us” – både första och andra spelet – så snabbt som möjligt. Han har flera världsrekord.
Läs mer från GP Kultur:
LÄS MER:Fem punkter: Det här är ”Fallout”-serien
LÄS MER:Mats datorspelande fick oss alla att bryta ihop i tårar
