Jag har alltid gillat gamla. De har alltid gillat mig, jag lämnar plats och håller upp dörrar och grejer. Om jag sitter bredvid nån gammal i kollektivtrafiken slutar jag alltid att scrolla. Bara för att fjäska. Och sen ler vi mot varandra. Det är ren förförelse. Jag vill liksom att gamlingen ska tänka: vilken anständig ungdom som lever i nuet, precis som förr, när folk tittade varandra I ÖGONEN.
Jag förstår att det låter exotifierande och som att jag använder äldre för nån slags onani, men aa, så är det väl, så gör vi väl lite till mans tänker jag. Koketterar.
Sen blev jag gravid och väntade mig mer gull med seniorerna. Här kommer en bärare av liv, den heligaste kon man kan vara i en gudlös värld. Jag bara vaggade fram och log rart och malligt och väntade mig det som på engelska heter BEAMING tillbaka. Alltså att bli strålad mot – girigt jag vet. Vad jag fann i stället var krig.
Ingen varnade mig när jag plussade. Att jag skulle bli part i en blodig fejd som tyst pågått mellan raderna möjligen sen tidernas begynnelse. Men nu tar jag bladet från munnen. För det pågår överallt. Fältslaget mellan millennialföräldrar och Jätteproppen Orvar.
Vi blänger på varandra i rusningen mot flexytan, visar tänderna
Det är bara: Vem viker av för vem i trafiken? Vem bryter ögonkontakten först? Vem puttar ner vem från trottoaren med sin kroppshydda? Men i konfliktens hjärta finns den heliga graalen: handikapplatsen. Foglossning mot benskörhet, vagn mot rullator. Jag visste att jag befann mig i väpnad kamp när en tjej lämnade plats åt mig på bussen när jag var i vecka 38 och en veteran armbågade sig före, blicken som mötte min, en iskall fucking älv. Det blev inte slagsmål, vi orkade inte, vi borde båda ha sovit för längesen.
Nu med vagn än det nästan ännu värre. Vi blänger på varandra i rusningen mot flexytan, visar tänderna.
Kanske är det att vi är två grupper i samhället med main character syndrome. The bride at every wedding, the corpse at every funeral, så att säga. Vems martyrium lyser klarast? Eller så handlar det om uppoffringar och skyldigheter. Vem som brutit rygg, vem som håller på och befolkar samhället mitt i fertilitetskris, vem som gjort rubbet. En dragkamp i omsorgsbehov med krångliga hjuldon som enda vapen, hjuldon som bussar gnisslande åker ifrån förresten, de får inte plats.
Den är så pytteliten, den lilla skärvan av plats som tillmätts oss i kollektivtrafiken
Eller så är det en kapplöpning i lidande? Den är så pytteliten, den lilla skärvan av plats som tillmätts oss i kollektivtrafiken. Plötsligt blir vi som hemlösa hundar som slåss om slaktavfall eller som de fattiga familjerna i ”Vredens druvor” som pucklar på varandra över heta biltak för att erövra några gamla konservburkar.
Hursomhelst är det feodalt, varje möte placerar oss på någon slags trappa. En skörhet i samhällskontraktet blottas. Det är skört för vi har kommit överens om att låtsas att det inte finns några trappor, men så är den där, akut. Och det blir som i artisten Awaves raptext: ”Handlar om min respekt/ jag är nummer ett./ Om du kommer då det gunnen/ ja, du ser och du går väck.”
Om det krisar på riktigt nån gång kan man hoppas att man har en Sarons Ros i sig, hon som i slutet av ”Vredens druvor” ammar en svältande gammal man. Eller så får vi bara go down in flames allihop.
Läs mer i GP Kultur:
