”Ni kommer att vara hemma igen innan löven faller från träden” sa Kejsar Vilhelm II av Tyskland till sina trupper när de i augusti 1914 rullade ut i första världskrigets totala fasor. Många av dem för att aldrig mer återvända i ett krig som varade över fyra år och slet kontinenten sönder och samman.
Varför sa kejsaren så? Experterna, militärledningarna runt om i Europa visste bättre än att ett krig mellan Europas stormakter skulle gå att avsluta så snabbt. Trodde han själv på det han sa? Sannolikt ja. Åtminstone hoppades han det innerligt. Och inte bara han. Krigseuforin under augusti 1914, den så kallade ”Augusterlebnis”, spreds runt om i Tyskland när landets söner under stort pompa och ståt och med färgglada fanor gick ut i krig. Den har fångats levande av många, i Sverige kanske bäst av Peter Englund i ”Stridens skönhet och sorg”.
En fullt rimlig instinkt. Ställd inför ett krig är det mänskligt att hoppas att det kommer att vara heroiskt, oblodigt och framför allt kort. Något annat går knappt att acceptera.
Tiden kommer då det är dags att faktiskt lyssna på vad världsexpertisen säger: vi är inte hemma när löven faller.
Samma mekanism verkar gälla också under en pandemi. Även om euforin av förklarliga skäl uteblivit lever många av oss redan i illusionen om att allt snart kommer att vara över. Som en tysk kejsare blickar vi ut över världen, och trots att Folkhälsomyndighetens rekommendationer om social distansering gäller året ut är det svårt att inte tro att allt kommer att bli bra efter semestern. Eller att allt är bra igen, redan nu. Det är redan fullt på krogen, kollektivtrafiken ner till havet har knappt ens ståplats och samtidigt, i Danmark, öppnar man upp för fotbollspublik i tusentalen.
Alternativet, att också hösten, vintern och kanske rentav nästa vår skulle bestå av att åter leva det skuggliv som svepts bort av sommarens möjligheter att vara utomhus är svårt att hantera. När uteserveringarna stänger, parkernas gräsmattor vissnar och stränderna fryser igen – skulle vi då inte få kunna börja gå på teater igen? Trängas på restauranger? Träffa släktingar? Resa utomlands utan att behöva trippelkolla UD:s hemsida? Ofattbart.
Precis som företag hoppas på en höst med rivstartad kommers planerar också kulturinstitutioner för en höst som om de faktiskt skulle kunna ha publik. Inte ens Nobelstiftelsen, en församling vars enda arbete är att hylla kunskapen, har ännu ställt in den mycket internationella och mycket riskgruppsbesökta Nobelbanketten.
LÄS MER: Frågetecken kring Nobel i december.
Ändå vet vi, egentligen, svaret: pandemier tar tid. Det är ett faktum som inte tar hänsyn till den obotliga mänskliga optimismen. ”Spanska sjukan”, ”Hongkong”-influensan och ”Asiaten” varade alla i över ett år innan immuniteten i befolkningen var stor nog för viruset att sjunka tillbaka. Länder kommer att fortsätta vara försatta i olika, pendlande stadier av nedstängning i väntan på ett vaccin som i den bästa av världar verkar dyka upp först under 2021.
Jag säger inte att vi måste brotta ner våra inre optimistiska kejsare på knä. Det går sannolikt inte. Men tiden kommer då det är dags att faktiskt lyssna på vad världsexpertisen säger: vi är inte hemma när löven faller.
Läs mer av Björn Werner
LÄS MER:Det gör inget om debattörer gör bort sig i coronakrisen
LÄS MER:Hoppas inte på någon utopi efter krisen
LÄS MER:Den svenska coronastrategin är som ett sexpack folköl
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
