Julen är här, med kamratskap och risgrynspudding. Med kokt ål, korintkakor och stöpta ljus. Allt skulle kunna vara utmärkt. Men det finns bara ett problem: Kristus.
Efter att ha sett den nya musikalfilmen ”Journey to Bethlehem”, som går på bio just nu, blir nämligen en sak tydligt. Jesus har aldrig varit lika ointressant som nu.
”Journey to Bethlehem” berättar om Kristi födelse, vilket visar sig vara en dålig idé. Vi följer Josef och Marias giftermål, deras färd till Jerusalem för skatteskrivningen. Maria sjunger vid ett grönsaksstånd och jonglerar med tre plommon. Antonio Banderas, som spelar Herodes, kommer in och ser muskulös ut. Allt borde såklart vara spännande.
Men någonting är allvarligt fel. Jag ser ett sångnummer med fyra halmbönder, och tänker inte på julen alls. En dubstep-version av ”Stilla natt” framförs. Kvinnor och män i huvudduk dansar breakdance. Bara en tanke hörs i mitt inre: Har vi svenskar någonsin varit längre från kristendomen?
En gång var det annorlunda. Vi njöt och led under julen, och vi gjorde det med Kristus. Vi reste med droska över landet till morbror Göte, för stekt gröt och tranbärspudding. När kvällen kom lekte de små med en påse fiberhusk. Ulla-Mia kokade brosksoppa, skrattade varmt och hostade blod. Man tackade Kristus. Två av barnen gick hastigt bort under mellandagarna. Man tackade honom igen.
Tolvfingertarmen är spräckt av saftsås och kryddköttbullar.
Men finns det något mer omodernt i dag än att lida? Nu sitter du i soffan med torra, bulliga läppar på juldagen. Tolvfingertarmen är spräckt av saftsås och kryddköttbullar. Du har precis onanerat till filmen ”Hachiko – en vän för livet”, över handryggen ligger en hinna av ischoklad och sperma. Du för över 120 kronor som dina fem kusinbarn får dela på.
Detta är julefrid. Att ta igen sig. En stunds vila.
Men kristendomen kräver tvärtom att du fokuserar. Kristendomen vill att du ska vara beslutsam och rättfärdig. Du ska stå i soppkök med mulliga tumvantar. Du ska köra ut gratängplåtar till ensamstående mammor.
Kristendomen vill också att du ska kämpa. Detta blir tydligt under ”Journey to Bethlehem”. Maria Magdalena förvisas från Nasaret, med Jesu foster i magen. Folk menar att hon är en sköka i bomullshuckle. Maria ser och förstår. Hon fortsätter framåt. Vilket är lätt att respektera men omöjligt att tycka om. Det är inte såhär man vill roa sig under julen i dag: med ädelmod.
Tidigare kunde kristendomen åtminstone locka med himmelen. Troende skulle ta plats bredvid Jesus, vid det gyllene bordet i skyn. Bara detta blir ett problem i dag: man vill inte umgås med Kristus. Och vad skulle vi göra i himmelen? Läsa teori, tvätta händerna länge. Dricka kolsyrat vatten i guldbägare. Gå runt i särk som doftar citronmeliss. Äta kokta vitbetor med dessertgaffel. Bättre då att fira in julen med en fuktig bullkrans.
”Journey to Bethlehem” kommer till sist med ett tydligt budskap: allt är värre än någonsin. Kristendomen är inte bara irrelevant för julen. Den kan till och med vara julens själva motsats.
LÄS MER:Låt oss vara öppna med sunkhakselitismen
LÄS MER:Så tycker kritikerna om Linda Skugges Onlyfans-podd
LÄS MER:Ebba Buschs sommartal om koranbränningar – och Grotesco
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
