Samma år som både Keith Richards och Mick Jagger fyller 80 passar Rolling Stones på att släppa sitt 24:e (eller 26:e, beroende på hur du räknar) studioalbum. “Hackney Diamonds”, som det heter, är gammal Londonslang för glassplittret som hamnar på marken efter ett inbrott.
Rocken är räddad, ropade fansen från sina kryptor och sarkofager. Att Rolling Stones i över 40 år har stämplats som gubbrock – och nu befinner sig någonstans mellan balsamering och mumifiering – tycks inte bekomma dem.
Och de är inte ensamma.
2023 kommer gå till annalerna som gubbgubbrockens år. I början av året släppte Velvet Underground-veteranen John Cale, 81 år, albumet “Mercy”. I en av de mer framträdande låtarna på skivan, “Night Crawling”, berättar Cale hur han och David Bowie brukade tråla på nattklubbarna i 1970-talets New York.
Det är alltså till dessa fermenterade sviskon vi vänder oss när rocken ska resas från de döda.
Nästan exakt samtidigt krälade punkfarfarsfar Iggy Pop, 76 jordsnurr, ut ur sitt mausoleum med albumet “Every loser”, där han i öppningsspåret förkunnar ”Got a dick and two balls, that's more than you all”. Det må vara hänt, men han har också skolios och rockhistoriens skrynkligaste torso – och ändå högre puls än det mesta nyproducerat i genren.
Det är alltså till dessa fermenterade sviskon vi vänder oss när rocken ska resas från de döda.
Problemet visar sig vara komplext och rötan har spridit sig djupare, och gäller inte längre bara gubbrock. I DN skriver Kristofer Ahlström och Kajsa Haidl att Taylor Swift kan vara vår sista riktigt stora popstjärna (11/10). Även om Swift är nästan ett halvsekel yngre än Keith Richards så går matematiken ihop.
När MRC Data kartlade det amerikanska musiklyssnandet noterade de att gammal musik konsumeras i betydligt högre utsträckning än ny. Bara fem procent av de mest lyssnade låtarna var ”nyproducerade”.
Vi är mer intresserade av nostalgisk skåpmat. Och för skivbolagen är det mer lönsamt att äga dammiga låtkataloger av rockens stegosaurusar än att hitta nya stjärnor.
Tills det vänder antar jag att vi kommer fortsätta plundra rockhistoriens elefantkyrkogård och montera upp halvdöda gubbar på Ullevi tills de vittrar sönder.
En annan förklaring är att det inte görs rockstjärnor av samma kaliber längre.
I somras gick jag på en spelning med bandet TV Girl. Jag hade ingen vidare koll på dem men kände ändå igen låten de spelade. Min kompis lutade sig fram och förklarade ”Det är ett Tiktok-band”. På kort tid hade TV Girl blivit ett Tiktok-fenomen med låten “Lovers rock”, som har mer än en halv miljard strömningar på Spotify.
Spelningen var sådär, och när sångaren märkte det tog han ut sin frustration på publiken. Och inte alls med den fingertoppskänsla som en vresig Liam Gallagher – som för övrigt genomgick en höftoperation nyligen – kunde säga åt en att "suck a knob" och få det att låta som en ynnest och en ära.
I stället för att blicka framåt backar vi in i rockens livmoder.
Tills det vänder antar jag att vi kommer fortsätta plundra rockhistoriens elefantkyrkogård och montera upp halvdöda gubbar på Ullevi tills de vittrar sönder.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Det stör mig att AI får göra allt det roliga
LÄS MER:The Rolling Stones - ”Hackney diamonds” - betyg låt för låt
LÄS MER:Recension: Iggy Pop – ”Every loser”
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
