Svenska supportrar på läktaren när damlandslaget mötte Spanien i Nations league på Gamla Ullevi i september.
Svenska supportrar på läktaren när damlandslaget mötte Spanien i Nations league på Gamla Ullevi i september. Bild: Adam Ihse/TT

Ulf Roosvald: I Bryssel blev en gul supportertröja ett rött skynke

Attacken i Bryssel förvandlade en glad fotbollsfest till djupaste mörker – och ställde den svenska självbilden på sin spets. GP:s Ulf Roosvald ska snart på landskamp med sina döttrar, för första gången med en klump i magen.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Man ska akta sig för att gradera sorg och förtvivlan, men det är något så oerhört ondskefullt, sårbart och frustrerande med terrorn som förvandlar en fest till en katastrof. En konsert på rockklubb i Paris. En musikfestival i Israel. Eller nu, en fotbollsmatch.

Hela mitt liv har en utlandsvistelse som svensk varit fullständigt säker, rentav upphöjd. Vi har inte varit särskilt viktiga, men ändå viktigpettrar i form av att vi varit jämställda, brytt oss om miljön, varit rika. Kapitalistiska, men inte alltför. Socialistiska, men inte alltför. Vi har varit bäst i klassen på ett möjligen lite irriterande vis.

Men vad gör vi nu? När det uppenbarligen finns människor som verkligen tycker att vi är sämst i klassen? Det där diagrammet över världens länder som vi väl alla har sett, med graden av självförverkligande på ena axeln och traditionella/sekulära värderingar på andra. Sverige ligger ensamt uppe till höger, landet lagom är världens mest extrema land. Lika extremt, fast i motsatt ände, är bland annat Tunisien, mördaren Abdesalam L:s hemland, som ligger längst ner till vänster.

ANNONS

Vilka åker på landslagsfotboll? Kompisar i alla åldrar. Pappor och söner. Gifta par.

Avrättningarna i Bryssel är den yttersta konsekvensen av det här diagrammet i verkligheten, där en person är beredd att skjuta bara på grund av svenskheten. Där den gula, glada landslagströjan är ett rött skynke för någon med diametralt annan världsuppfattning. Där en rolig resa plötsligt blir till en svart katastrof. Den där utflykten som skulle ge lite energi inför ännu en mörk höst, resan som fram till nån timme före avspark endast blev tråkigare på grund av det faktum att matchen var betydelselös – men nu har blivit ett sådant totalt mörker för familj och vänner till de döda. Och för oss alla.

Fotbollsklubbarnas supporterkultur bär på, eller kanske bärs upp av, en löjligt testosteronstinn machokultur. Om jag har varit på IFK-match i Stockholm knölar jag ner min blåvita halsduk i jackfickan när jag promenerar genom Solna centrum. Eftersom det inte finns anledning att provocera.

Inget av detta finns kring landslagen. De gulblå supportrarna dansar jenka på torg i Lissabon, sjunger Markoolio-sånger i Berlin och campar tillsammans i (ett då fredligt) Ukraina. Det finns inget hotfullt, inget konfrontativt, i rörelsen. Nu har vi fått veta att de dödade är två män i 60- och 70-årsåldern. Jag är inte överraskad. För vilka åker på landslagsfotboll? Kompisar i alla åldrar. Pappor och söner. Gifta par.

ANNONS

Att göra det hela till statement, och säga ”terrorn får aldrig vinna” är rimligt, men också klyschigt, och kanske bara användbart tills man får plikta med sitt liv.

Det finns inget de kunde gjort annorlunda, de tog ingen orimlig risk. De klättrade inte upp på ett högt berg och ramlade ner, de hade inte business med kriminella. De var bara på väg till ett kalas.

Jag går med mina fotbollsspelande döttrar och deras kompisar på nästan varje damlandskamp på Ullevi. Vi har roliga hattar, målar kinder, jagar autografer. Hejar på Sverige.

Vad gör vi nu? Ska vi tänka att det lurar en copycat nånstans? Någon som vill oss illa för att vi klär oss i gult? Tanken svindlar, och att den tanken ens tycks värd att tänka svindlar ännu mer.

Ännu en gång antar jag att vi återgår till normaliteten. Att göra det hela till statement, och säga ”terrorn får aldrig vinna” är rimligt, men också klyschigt, och kanske bara användbart tills man får plikta med sitt liv. Men vad skulle alternativet vara? Den göteborgska hösten, och livet i allmänhet, kräver att vi försöker ha roligt. Jag gissar att vi sitter på Gamla Ullevi snart när Sverige möter Schweiz. Fast med en avsevärt annorlunda känsla i kroppen.

Fotnot: Texten har uppdaterats med uppgifter om de dödade.

LÄS MER:”Jag kommer nog ta av den gula tröjan när vi åker hem”

LÄS MER:400 svenskar evakuerades från arenan i Bryssel mitt i natten

LÄS MER:Terrorexperten: Inte förekommit tidigare

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS