Bergman, Dagerman, Palme. Den svenska synden, folkhemmet, feministernas Saudiarabien. Sverige har onekligen haft gott internationellt rykte. Eller i alla fall ett rykte som man inte omedelbart skämts för som svensk utomlands.
Och vad är väl viktigare än vad de tycker utomlands? Tänk bara så själaglada vi blir när våra låtar går hem internationellt.
Då gör det inget att vi kallas för partysvenskar när vi intar Berlin eller Köpenhamn, att vi ständigt förknippas med Abba och Ikea. Eller blir hånade som Danmarks eller Norges stiffa storasyskon.
Men vad ska vi göra med det andra tycker ni?
Jo jag menar med det faktum att den där Sverigebilden jag talar om, präglad av frihet, jämlikhet, jämställdhet, social ingenjörskonst och politiskt korrekthet (i mina ögon en komplimang), de senaste tio åren har fått sig en rejäl törn.
Med god draghjälp av saker som tidsandan, kapitalismen, lik i garderoben, fria demokratiska val, Tidöavtalet men också figurer som Den kurdiske räven – har den helt enkelt förändrats radikalt.
Så vilka svenska nyheter återfinner vi i internationella medier? Last night in Sweden.
Jo, till exempel Svenska Akademiens Sverige som det kom i dagen med kulturprofilen under metoo. Våldtäkt är ju inte så jävla jämställt även om det sker i fina miljöer.
En annan avgörande händelse är det tragiska mordet på Einár 2021 som helt säkert hänger ihop med de gängkrig som just nu sprider sig som en löpeld i brevlådor och villaområden i Stockholm och Uppsala, och även med nyheten om rapartisters köpta streams på Spotify som ett avancerat sätt att både tjäna och tvätta pengar.
Det är med andra ord gängkrigens Sverige, med grova våldsdåd, barn som mördar och mördas, vapen, droger, omfattande bedrägerier och penningtvätt.
De (franska högermedier som Le Figaro) som vill passa på att skylla på invandringen brukar passa på att göra det nu. De som vill ha hårdare straff också. Men de som ser andra förklaringsmodeller (Le Monde, Le Nouvel Obs) kan gå till andra typer av nyheter. Där har vi istället utförsäljningen av allmännyttan, nedmonteringarnas Sverige, i franska medier senast representerat av moderaten Sophia Jarl i Norrköping.
Jaha, vad har vi mer då? Att sverigedemokraterna är andra största politiska parti. Att vår asylpolitik har gått från okej till... helvetet. Antisemitismen i Malmö. Koranbränningar. Att vi är ett rasistiskt och segregerat och socialt nedmonterat land med allt större inkomstskillnader vars regering vill gå in med militär mot sina egna medborgare, eller skicka tillbaka dem till länderna som de har flytt ifrån – det rimmar varken med den inre eller yttre bilden av ett vänligt, försynt och jämlikhetssträvande folk med vissa anlag för fylleri.
Och det rimmar definitivt inte heller med den politiska korrekthet som danskarna har hånat oss för. Tyvärr.
Det finns inte längre bara en Sverigebild, säger en vän. Inte bara en självbild. Det finns bara flera, sinsemellan helt olika. Allt är sönderslaget, polariserat.
Men ÄR det ändå inte så att vi fortfarande tror att vi är snälla fast vi uppenbarligen inte är det? Det är som när någon fått veta som barn att den är så himla duktig på något – men så upphör den sanningen att gälla, samtidigt som självbilden hänger kvar.
Jag tror det är farligt, jag tror det motverkar förändring. Jag tror på att se sanningen i vitögat.
Arma fosterland, heter ett kapitel i August Strindbergs Röda rummet. Ja, det är mest så jag känner.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Världens vackraste kärlekshistoria” av Björn Ranelid
LÄS MER:Landströms kritik riktar sig till en uppdiktad läsare
LÄS MER:Hur pratar du med dina barn om Västlänken?
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
