Fyrtio år som författare och lika många publicerade verk. Det går inte att anklaga Björn Ranelid för att ligga på latsidan. Snarare skriver han under på Yngwie Malmsteens devis ”More is more”.
En annan devis som inte ligger lika nära till hands i nya och delvis självbiografiska romanen med titeln ”Världens vackraste kärlekshistoria” är skrivarskolemantrat ”Show, don’t tell”. Såhär kan det till exempel låta när han skriver om hunden Kalle: ”jag har skapat ett eget språk när jag tänker och talar om honom”.
Kanske menar Björn Ranelid att om man skriver att man har skapat ett eget språk – så har man verkligen skapat ett eget språk. Som om påståendet i sig hade en performativ, närmast magisk kraft. Själv tänker jag att det vore betydligt bättre att visa hur det där språket ser ut. Det är då magi uppstår.
Ranelid skriver mycket om barnet i människan – vilket är både ganska sympatiskt och ibland aningen fnissigt. Det barn som Ranelid utgår ifrån i ”Världens vackraste kärlekshistoria” är barnhemspojken Milan Nilsson i Malmö, som han satt bredvid i skolan. Och nu har Milan, fjorton år gammal, son till en prostituerad kvinna och en alkoholiserad sjöman, lagt sig med huvudet på rälsen och väntar på tåget till Ystad.
fast jag egentligen inte är den som är den, så läser jag samlagsscenen mellan Björn och Margareta med får och lamm som oskyldiga vittnen med tappad haka
Sen väntar sig läsaren en fortsättning på historien om Milan – men det finns många andra historier författaren måste berätta på vägen. Inte minst om sig själv och sin älskade fru Margareta. Och fast jag egentligen inte är den som är den, så läser jag samlagsscenen mellan Björn och Margareta med får och lamm som oskyldiga vittnen med tappad haka.
Sen tänker jag på följande paradox: ”Kärlekens och erotikens höga visa måste skrivas med ett vackert och enkelt språk.” Men nu har vi ju med hyperbolernas mästare att göra. En regelrätt predikant och vigselförrättare.
Och allt eftersom blir det tydligt att det är de vigslar Ranelid har förrättat som utgör bokens styrande princip: det vill säga att berätta dessa människors historier.
Varför? För att svåra och dystra tider i stället fokusera på ljuset, alltsammans med tunga bibliska konnotationer. Ranelid skriver om ”kärlekens apostlar”, om ”ljusbärare”, och ”Margareta och jag är två tjänare i templet”. För som han själv sagt i en välbekant formel som återkommer även här: ”Kärleken färdas överallt i världen utan visum eller pass.”
Och det är klart man ska slå ett slag för kärleken i en roman som heter ”Världens vackraste kärlekshistoria”. Men om jag fått bestämma hade författaren sållat en hel del i materialet, och fokuserat mer på Milan och på Malmö.
För det är i sina skildringar av ett svunnet Malmö som jag tycker att Ranelid verkligen hittar hem. Då fungerar gestaltningen utmärkt. Och fast jag aldrig varit där känner jag igen gårdarna, barnhemmet, jag känner igen det gamla Kirseberg, Ellstorp och ölhallarna kring Möllevångstorget. Och så arbetarna som cyklar genom staden till Kockums.
Alltsammans är så levande, så oförställt. Så befriat från författarens tröttsamma formler, ständiga självbespegling och förryckta metaforer.
Då, först då, när han inte vill berätta ALLT utan snarare något specifikt – når Ranelid fram dit jag uppfattar att han strävar: till något vackert, enkelt, och därtill mycket rörande.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Min skolfröken skall vara ett frimärke” av Björn Ranelid
LÄS MER:Recension: Essä nr 11-12
LÄS MER:Rätt låt vann – men vi lär vara chanslösa i Eurovision
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
