När dammet lagt sig blir både Folk och Folkteatern kvar på Järntorget. Den akuta och känsloladdade situation som tycks ha uppstått ur lika delar girighet, dumhet, klantighet och missförstånd har retts ut. I alla fall för tillfället.
Min magkänsla var att det skulle ordna sig. Inte minst med tanke på uppmärksamheten i media och de högljudda protesterna. Men också för att bråket hade alla de ingredienser som alltid präglat kulturstaden Göteborg.
Stor mot liten, stark mot svag. Superkommersiellt mot alternativt. Den dånande evenemangsstaden mot den envist knakande, kulturella undervegetationen. Stråket mellan Ullevi och Liseberg och idén om världsstjärnor, karuseller och en ständigt pågående räkfrossa mot svartklubbar, bakgator och små, små scener för teater, musik och konst.
Samtidigt tror jag man gör det alldeles för enkelt för sig om man ser Petter Stordalen som en endimensionell Krösus Sork-figur. Hans roll är mer komplex än så, men han är förstås en tacksam projektionsyta i det pågående kulturkriget.
En dikeskörning från en skakig ytterfil har alltid varit mer lockande än att upprätthålla fasader om framgång.
Jag tänker inte dra några floskler om att drakar lyfter i motvind, men däremot finns det något i Göteborgs kulturliv, ja i hela staden, som hämtar sin näring ur det som skaver. Göteborg imponeras inte av friserade framgångssagor. Här berättas en annan typ av historier och här finns ett slags knepigt självhat som visserligen kan kännas påklistrat men också är ett vaccin mot det falska och uppsminkade. En dikeskörning från en skakig ytterfil har alltid varit mer lockande än att upprätthålla fasader om framgång.
Jag är själv en del av etablissemanget som mångårig, medelålders och manlig krönikör på stadens stora tidning. Det är viktigt att vara medveten om och ödmjuk inför den makt det faktiskt innebär. Som musikjournalist har jag följt många av stadens artister och musiker från de tidiga försöken. En del lade av längs vägen, somliga blev nästan ofattbart stora. Men jag kan ärligt säga att jag närmat mig samtliga med samma uppriktiga nyfikenhet.
I Göteborg är mycket lite mer osäkrat, kanske lite sjavigare och avigare. Friare om man så vill.
I Stockholm är det både enklare och svårare. Där finns den politiska och ekonomiska makten såväl som det finkulturella kapitalet. Där finns institutionerna, med Kungliga Dramatiska teatern och Svenska akademien som förgyllda lock på tryckkokaren, som skapar en konservativ konstant.
I Göteborg är lite mer osäkrat, kanske lite sjavigare och avigare. Friare om man så vill. Från den tidiga popscenen på 60-talet via Nationalteatern, den progressiva eran på Stadsteatern och Blå stället på 70- och 80-talet. Freddie Wadlings alla projekt och sedan vidare med den unika musikscen som började mullra med Union Carbide och som växte med allt från Broder Daniel till Silverbullit och hårdrocken som satte frö i ett garage i Billdal och sedan förändrade en hel genre. Det där bara fortsätter.
Byråkrater och byggherrar kan svepa undan ett Truckstop Alaska eller ett Drömmarnas kaj, men i skuggan av skyskraporna kommer det alltid fortsätta växa nya märkliga plantor ur den göteborgska leran. För att det är så den här staden fungerar.
Det är i friktionen mellan goa gubbars stad och alla som vill något nytt och annorlunda som det om och om igen pressas fram det som blir riktigt vackert. Och ibland också tillräckligt stort för att lyfta högt även över stadens nya skyline.
LÄS MER:Året i bilder – GP-fotografernas bästa foton 2022
LÄS MER:Petter Stordalen vill göra Draken till Las Vegas – Jill Johnson inviger scenen
LÄS MER:Efter konflikten – Folkteatern sägs inte upp
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
