Varje torsdag efter jobbet sitter jag som klistrad med skärmen i knäet – och jag är inte ensam. Årets säsong av ”Gift vid första ögonkastet”, den sjunde i ordningen, har lite oväntat gått och blivit lägerelds-tv.
Det stillasittande coronalivet driver förmodligen på tittningen. Alla vi som inte får träffas på riktigt ser i stället på främlingar som tar sina första stapplande kärlekssteg i tv och sönderanalyserar det efteråt i våra Facebook-grupper.
Till skillnad från syskonprogrammet ”Första dejten” där insatserna är mysigt låga släpper deltagarna in både kameror och en vilt främmande människa i sitt liv under en månads tid. Det är både krävande och modigt.
Och programmet har fått oss att prata om klass. Det är visserligen inte första gången. Men tidigare målade programmakarna med betydligt bredare penslar. Aftonbladets dåvarande kulturchef Åsa Linderborg skrev kritiskt om hur golvläggaren Per parades ihop med golfinstruktören Eva som lät honom dela rum med kattlådan.
LÄS MER:"Love is blind" är ett experiment – men inte i kärlek
LÄS MER:Årtiondet psykologerna tog plats i tv-rutan
Den här säsongen verkar SVT:s experter tvärtom ha gjort sitt yttersta för att hitta par med ledordet ”lika barn leka bäst”. De unga tu som båda vill leva Svensson-liv, få barn unga och älskar tacos på fredagar. Läkaren och sjuksyrran. Paret som vill bo på landet. Alla är rågblonda och omkring 30, de skulle kunna vara varandras syskon. Tänker jag först.
Det syns i små till synes banala saker, om man vill ha sin tacos med isbergssallad eller med jordgubbssalsa.
Men så fort man skrapar på ytan kommer olikheterna fram. I alla tre konstellationer blir frågan om social klass och hur den genomsyrar även våra allra mest intima relationer och önskningar blixtbelyst. Det syns i små till synes banala saker, om man vill ha sin tacos med isbergssallad eller med jordgubbssalsa. Stunden när det går upp för en deltagare att skogshuggaren hon önskade sig är en vanlig småstadskille, eller stressen i deltagarens blick när han följer med sin partner hem till hennes föräldrars ståtliga villa. Han som skrålar med i Björn Rosenström på midsommarfesten inför sin allt mer förkrossade partner.
Tankesmedjan Katalys rapport ”Arbetarklassens symboliska utplåning i medelklassens medier” från 2018 bygger på Vetenskapsrådets projekt ”Klass på TV” som pågick mellan 2015 och 2018. Deras slutsats var att personer från arbetarklassen oftare skildrades stereotypt, förlöjligande och negativt, om alls.
Bara 11 procent av personerna som skildrades i tv 2015 var arbetarklass. De syns oftare i reality-program än i nyheterna och i att medierna präglas av en ”medelklassblick” där journalister och producenter skiljer på sig själva och ”vanlisarna”.
LÄS MER:I Annika Walls skilsmässodrama är hämnden ljuv
Jag är själv en av dem vars medelklassblick så ofta styr vad och hur saker skildras, och det är med de ögonen jag ser på ”Gift vid första ögonkastet”. Det är verkliga människors ärligt kända önskan om kärlek och närhet som används som råmaterial i tv-fabriken. Men här lyckas SVT äntligen skildra klass på ett nyanserat sätt.
Kanske har vi till och med nått fram till det som sexologen och tv-experten Kalle Norwald önskade inför förra säsongen, att ”Gift vid första ögonkastet” ska vara folkbildning om mellanmänskliga relationer.
Läs fler krönikor av Victoria Greve:
LÄS MER:Spotify har förstört min musiksmak
LÄS MER:Mötesplatsen blev tillhåll för fula gubbar
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
